Det är omöjligt att inte bli påverkad ..

.. när jag läser något som jag tycker är tänkvärt och bra formulerat. När jag läser Lena Mellin i  AB i dag så inser jag att jag inte är ensam om att tänka i nya banor efter att ha läst Johan Westerholms blogginlägg.

Lena Mellins krönika är nästan som klippt från det inlägget.

I dag skriver han om främlingsfientlighet, rasism, rädsla och avsaknaden av flykting- och integrationspolitik. Tankar som jag själv försökt att beskriva i ord blir tydliga, och när jag sedan läser Peter Wolodarskis söndagskrönika så snöar jag totalt in på ämnet.

Jag tänker som vanligt på mitt eget lilla närområde. Här bor det inte så många, 15 hushåll inom synhåll och gångavstånd och 8 som ligger lite längre bort men som ändå är nåbara till fots. Vill jag träffa några andra måste jag ta bilen.

23 hushåll .. ca 45 personer. En del av dem känner jag inte ens.

Tänk om alla bostäder, förutom vår, plötsligt skulle befolkas av mängder av skåningar som vällde in i området under en kortare tid. En massa människor som jag inte förstod och som tog en massa plats som jag är van vid att ha för mig själv.

Människor som höll ihop och förvandlade vår familj till en minoritet och helst ville att vi försvann så att ytterligare skåningar kunde ta vår plats. Eller så skulle jag kanske tro det när jag såg hur nära de var varandra och hur lite intresse de hade av oss?

Om vi sedan blev oense? Om de tog så mycket plats att vår rörelsefrihet kändes begränsad. Om vi påpekade hur det alltid varit i vårt område och hur vi tyckte att det skulle fortsätta att vara och sa att det blir trevligare för alla om man visar hänsyn och ger varandra utrymme .. och de svarade med att de tänkte minsann fortsätta med sina traditioner, sitt sätt att vara och att de minsann var i sin fulla rätt att ta hur mycket plats de ville, vad skulle vi göra åt det?

Jag tror jag skulle bli rädd. Känna mig utsatt .. kanske lite hotad rentav?

Så ringer jag till min kommun och frågar om det är absolut nödvändigt att alla skåningar som vill flytta på sig, måste bo just här? Och svaret blir att det är mig, oss, det är fel på. Att vi är intoleranta, har fel attityd och måste anpassa oss, se det fina med svartsoppa och gås .. för i de områdena som kommunaltjänstemännen själva bor finns det verkligen ingen plats för fler boende.

Själva problemet med många människor på en yta där det tidigare varit betydligt färre avhandlas över huvudtaget inte.

Om nu alla mina skåningar var rödlätta, välgödda och blekt tunnhåriga så skulle jag förmodligen ta en omväg om jag mötte en sådan person på gatan en mörk kväll i vår lilla stad .. för tänk om det var en av DOM.

Är det rasism, rädsla, främlingsfientlighet eller skräcken för det okända. Eller är det ett naturligt beteende för människor som upplever sig trängda och otrygga i det lilla, lilla, egna utrymmet som borde ge den största tryggheten?

Jag tror inte att det handlar så mycket om hur vi ser ut, men om du vid ett flertal tillfällen har blivit lurad, rånad och bedragen av norrlänningar så är risken överhängande att du aktar dig som ögat för att resa norr om Uppsala.

En tillfällighet .. javisst! Men varför chansa?

Fördomar, javisst. Överlevnadsinstinkt .. ja, kanske.

Men är det rasism?

En sak är i alla fall säker .. blir din rädsla och oro, hur obefogad den än är, inte tagen på allvar så växer den. Otryggheten blir en vägg som du står med ryggen mot och du förbereder dig på att försvara dig mot saker som förmodligen aldrig kommer att hända .. men som du vet att du är ensam om att möta.

Läggs all skuld på dig bara för att ingen vill höra din historia eller vill "bli inblandad" .. så blir du ensam, känner dig dubbelt utsatt och möter du då flera som känner som du .. ja, då håller du fast vid dem för att få tillbaka den gemenskap och trygghet som du tycker dig ha mist.

Alla som hatar, utesluter och förminskar ... för att visa hur fördomsfria och rättänkande de är borde tänka på det. Att skapa utanförskap för att förhindra utanförskap är ingen bra väg att gå. Om vi har olika sätt att förhålla oss till varandra bara för att skydda oss från kritik, utanförskap eller utsatthet .. så ser vi ju ändå inte på varandra på ett jämlikt sätt, oavsett vad vi påstår när vi blir tillfrågade.

Egentligen är det inte riktigt klokt att det ska vara så svårt att se människor som de är .. människor kort och gott.

En del är inget vidare kul. Andra är aggressiva och elaka. En del tar, andra ger. Ytterligare några är vänliga, glada och generösa och en otrolig massa är en blandning av alltihop. En del är gamla, andra unga. En del är rika, starka eller framgångsrika och andra är svaga, handlingsförlamade eller har misslyckats över hela linjen och saknar det mesta. En del föds med handikapp, andra drabbas vid olyckor och blir aldrig mer samma person som tidigare och väldigt många fastnar i missbruk av sprit, mat, makt, narkotika eller sex. Det finns fula människor, vackra människor, feta människor, beniga människor, begåvade människor, dumma människor, människor som kan lite om mycket och de som kan mycket om lite ... det finns egentligen ingen ände på variationerna.

Tänk vad vi skulle kunna lära oss av varandra om vi bara kunde prata om våra olikheter och försöka förstå dem.

Tänk bara vilken hjälp det skulle vara om samhället tillät oss att visa upp vår otrygghet, okunnighet och rädsla .. kommunicerade och samarbetade med oss för att hitta lösningar .. i stället för att gömma sig bakom den dubbelmoral som Hans Odeberg så träffande beskriver i sin vassa replik till Jonas Sjöstedt. 

AB,