Jag läser boken som Anna Wahlgren skrivit ..

.. som svar på Felicias desperata rop om att äntligen bli sedd, hörd och få en egen röst. Jag har kommit till sidan 26 av 462 och känner redan motvilja mot att fortsätta läsningen.

 Boken börjar med en skildring av hur Anna mötte Felicias pappa .. en slarver, en opålitligt egoist som lämnar stackars Anna ensam med allt. (Förmodligen kommer det att visa sig att det är han som lurat sin dotter att förtala den uppoffrande modern?) 

Först efter det att barnafadern stuckit till sjöss och övergivit den uppoffrande och förstående Anna förstår jag att det redan då fanns två barn från ett tidigare äktenskap med i bilden, barn som fram till dess bodde med sin pappa medan mamma förverkligade sig själv och fick barn med en man hon inte kunde lita på.

Men fler barn med honom och med näste misslyckade man kunde hon få. Mellan 1967 och 1979 föder hon 7 barn.

Varför .. kan man undra?

Ett barn mister hon i skarven mellan slarvern och alkoholisten när hon flyttar till Egypten med en man som hon inte gifter sig med trots att det var planen.

Hela tiden är det ANNA som gör allt, ordnar allt, bär allt på sina axlar, försöker tillgodose männens behov och bära deras bördor och dessutom ger barnen allt som barn kan begära. Det är ANNA som ordnar lägenheter och hus genom att be sin pappa och sina bröder om hjälp .. det måste ha varit fruktansvärt, men praktiskt att ha den möjligheten.

Det är uppenbart meningen att jag ska se bördan, känna respekt för moderskapets försakelser och känna medlidande med kvinnan som ensam får bära bördorna som männen så lättvindigt lämnar efter sig.

Offerkoftan verkar bli välstickad, trots att hon nästan bara hunnit med de första varven.

Men barnen då .. ja, kanske får jag veta lite mer om dem på de kommande 436 sidorna? Hittills hade jag kunnat beskriva införskaffandet av och första tiden med alla mina hundar på ett mer kärleksfullt och engagerande sätt.

Men som sagt .. vad säger 26 sidor?

Det som däremot säger en hel del om Anna Wahlgren är hennes förord:

"Till alla de föräldrar och vänner vars barn jag kunnat ge röst"

Ett ganska märkligt val när boken är ett genmäle på det egna barnets försök att som vuxen äntligen få göra sig hörd, och få använda sin egen röst till att beskriva sin egen upplevda verklighet?

Det här känns verkligen inte som en bok som kommer att vara lätt att ta till sig.

AB, Expr., DN, Bokus