En genväg till lycka?

Expressen bjöd på 6 beprövade metoder för att bli lyckligare för ett par dagar sedan och Rebecka Björklund, 28, vittnade om att hon har blivit lättare till sinnes, mindre bekymrad, oroar sig mindre och känner sig allmänt välmående.

Allmänt välmående? Kan det vara något för mig?

Vad är det för tips lyckoforskaren Filip Fors har att erbjuda som ger detta fantastiska resultat?

Den första genvägen var .. "Öva upp fallenheten för positiva känslor.

En vuxen människas hjärna fortsätter att förändras. På samma sätt som vi kan lära oss ett främmande språk kan vi öva upp vår naturliga fallenhet för positiva känslor. Tricket är att göra det bästa av otrevliga överraskningar. Ändrade förväntningar ger frihet!"

Alltså .. det här stämmer inte alls för mig.

Jag är en positiv människa i grunden .. men med en sällsynt fallenhet för negativa förväntningar, vilket är grunden för mina positiva känslor. Jag grottar alltså ner mig allt vad jag kan i "otrevliga överraskningar" .. eftersom de bekräftar det jag redan visste: allt kommer förmodligen att gå åt helvete!

Samlingsnamnet på den mapp där jag förvarar diverse skriverier, blogginlägg som ratats och idéer i har till exempel samlingsnamnet .. Eftersom allting ändå går åt helvete .. kan man lika gärna vara optimist!. Det kan ju vara bra att veta för dem som ska reda upp efter mig när det verkligen gör det.

Jag går inte omkring och oroar mig, men jag förväntar mig ALLTID det värsta! Därför MÅSTE jag uppskatta och glädjas över all kärlek jag känner och får, åt alla vardagens små glädjeämnen, livets enorma rikedom och valmöjligheter och naturens alla skiftningar och överraskningar .. in i minsta detalj .. INNAN katastrofen slår undan benen på mig.

När jag faller, river sönder mina favoritbyxor, får ett djupare sår plus ett antal vanprydande skrubbsår på vänster knä och hand .. så blir jag överlycklig, eftersom jag under flera år räknat med att bryta något om jag händelsevis skulle ramla omkull.

Det var ju faktiskt rent otroligt!! INGENTING var brutet?

När jag vaknade efter en akutoperation som kunde ha kostat mig livet, så var den första känslan i och för sig en stark irritation över den enerverade människan som babblade på i samma rum, men när det visade sig att jag var totalt ensam i rummet och att den ointressanta och långtråkiga monologen kom från mig själv .. så gav det en stark lyckokänsla att jag överhuvudtaget hörde mig själv och att jag verkade ha överlevt.

När det, efter en månads haltande, visar sig att värken i min vänstra fot berodde på en halvläkt fraktur så såg jag det som en ren vinst, eftersom jag redan hade förberett mig på den omfattande operation som skulle fiska fram den sena som gått av och vandrat upp till ljumsken ungefär. Den outhärdliga smärta denna procedur skulle medföra hade varit ett sällskap i veckor och bara upplysningen att den inte skulle bli verklighet, gav en ren och oförfalskad lyckoinjektion.

Min fallenhet för negativt tänkande är alltså min smala lycka i livet. Ingenting blir någonsin så fasansfullt fruktansvärt som jag föreställt mig .. och de fasor som kommer i min väg känns därför lätthanterliga och möjliga att åtgärda.

"Jag vet ingen som kan sörja så förskräckligt över något som inte ens har hänt?" .. säger Maken.

"Yesss!!" .. säger jag. "Det finns en viss njutning i det. När det väl händer så är det aldrig så hemskt som jag föreställt mig"

Och så är det, när den övriga familjen står handfallen vid plötsliga olyckshändelser och katastrofer .. är det jag som hugger i och ser kallt på saken. "Äsch .. det var väl inget. Tänk bara på vad som KUNDE ha hänt!!

Men i måndags överträffade verkligheten förväntningarna. Mitt "worst case scenario" blev verklighet med råge och jag blev fullständigt chockad. Natten till tisdagen arbetade hjärnan övertid med att försöka sortera den nya informationen i logiska bitar och jag räknade kallt med att vakna fullständigt utmattad och  uppgiven.

Knäckt, rent av!

Döm då om min förvåning när jag kände mig som rena energiknippet när jag satte mig vid morgonkaffet. Hela dagen gick i effektivitetens tecken och humöret var på topp .. äsch, det fixar sig nog. Världen gick inte under och det finns förmodligen värre saker som kan hända?

Men vilka? Eller vad?

Jag kände inte igen mig själv och misstänkte att det hela kanske bara var ett tecken på det totala sammanbrottet som förmodligen var i antågande? Men i dag står jag fortfarande rätt oberörd?

Nu gäller det att hitta en ny katastrof som jag kan oroa mig för .. annars vet jag inte vad som händer?