När jag sitter i bilen ..

.. längre stunder, så brukar jag lyssna på P1. Det beror inte så mycket på att det är en fantastisk radiokanal utan mest på att jag blir så förtvivlat trött av musik.

Förmodligen beror det på att jag inte får ut så mycket av musik mer än att jag sover gott till den. Av någon anledning så finns det bara två sorters musik som får mig att reagera på ett eller annat sätt, det ena är irländsk folkmusik som ibland rör mig till tårar och så .. pinsamt nog .. riktigt ålderstigen amerikansk rock/pop(?) från 50-talet. Jag blir löjligt uppiggad av låter som Oh! Carol, Wake up little Susie, The Great Pretender, Peggy Sue, Stupid Cupid och Johnny B Goode .. även om jag sällan vet vem det är som sjunger.

Men i P1 talar man om de mest udda ämnen. Ett tag var jag ute på vägarna ungefär samtidigt som de sände ett jätteintressant program som hette "Pengar". Jisses vad det ämnet kan täcka .. testamenten, korruption i Ryssland, pensioner, aktiesparande och helt vanlig hushållsekonomi i olika varianter. Jag var trollbunden och det hände att jag satt kvar i min parkerade bil och lyssnade färdigt innan jag .. något försenad .. rasslade in där jag borde ha varit lite tidigare.

I dag talades det om tidningsdöden. Ack ja, de stackars människorna som vigt sina liv åt att förmedla "sanningen" till okunniga medborgare, de har det inte lätt i dag när det finns hur många sanningar som helst tillgängliga på nätet för alla att ta del av.

När jag lyssnade handlade det om Dalademokraten, en fristående socialdemokratisk tidning, och de hade det minst sagt pyssligt med lönsamheten. Två tredjedelar av personalstyrkan var varslad och det talades om att börja samarbeta med konkurrenten Dalarnas Tidningar som gav ut ett antal tidningar i området.

Ett praktiskt samarbete alltså. Inte alls ett samarbete när det gällde Dalademokraternas profil som en tidning sprungen ur arbetarklassen och inget samarbete alls när det gällde den politiska profilen. Men ett av de stora problemen var att tidningens prenumeranter .. arbetarklassrötterna .. höll på att dö ut och med dem själva förutsättningen för tidningen. Jag fick höra en äldre man .. en av dem som höll de kvarvarande journalisterna med mat för dagen .. tala om att han inte klarade sig utan sin dos av Göran Greider. Rörande, men frågan är hur Göran Greider ska klara sig när den mannen och hans jämnåriga säger upp prenumerationen för gott?

Lösningen för tidningen som hade vikande annonsintäkter, sjunkande antal prenumeranter och läsare var tydligen att satsa på ett ännu tydligare socialdemokaratiskt budskap, mer debatt och samhällsbevakning och kulturjournalistik och rensa bort lokalrapporteringen från lokala idrottsevenemang, marknader och andra lokala event, samt göra drastiska besparingar på .. hm .. något annat?

Det lät intressant .. en tredjedel av nuvarande personal skulle göra en dramatisk insats inom politiken, skapa debatter, bevaka rikstäckande samhällsfrågor och satsa på kulturjournalistik som inte berörde det trista och ointressanta lokala kulturlivet?

Jag kommer att följa den NYA Dala Demokraten med spänning efter det här programmet.

Särskilt med tanke på hur de andra, och mycket större, tidningarna handskas med samma problem.

I dag har Expressens pappersupplaga ett helt uppslag plus en helsida om Åsele med anledning av att de har Sveriges fetaste befolkning och ett helt uppslag om Bröllopsfesten i Luxemburg, där en för mig helt okänd arvstorhertig(???) gifter sig i helgen och så kan jag läsa om att Joachim Linborg, 44, har betalat 26.000 kr till Barncancerfonden för att äta lunch tillsammans med 15 av sina vänner och Camilla Läckberg.

Det fick mig att fundera på vem jag skulle vilja äta lunch med?

Det finns jättemånga kända och intressanta människor som jag skulle vilja träffa .. men lunch? Roligast vore väl att få möta dem på deras arbetsplatser och se vad de gör .. och hur?

Jag kunde inte komma på en enda som jag verkligen skulle vilja samtala med över en bit mat. Men .. puh .. så kom jag på EN.

Göran Hägglund skulle jag vilja ha ett enskilt samtal med. Bortsett från att han är omvittnat trevlig och rolig så har jag tusen och en frågor just till honom .. och alla börjar de med "Varför?" eller "Varför inte?".

Expressen har också en helsida om hur jag kan bli lyckligare på 20 minuter genom att använda 6 beprövade metoder och genvägar i lycka.

TJUGO MINUTER??

Jag kan bli lycklig på 0,3 sekunder .. det är inga problem alls, det behövs väldigt lite.

Mitt problem är att jag lika fort kan bli olycklig .. men det nämns inte alls av lyckoforskaren Filip Fors?

Jag tror att jag kanske måste återkomma till de här genvägarna om jag hinner? Däremot så hoppas jag att jag slipper höra talas om fler arvstorhertigar.

Men det verkar som Expressen .. och Aftonbladet också, om man får döma av nättidningen .. har nalkats problemet med vikande upplagor på ett helt annat sätt än Dala Demokraten?

Märkligt nog verkar det som ingen sysselsatt sig särskilt mycket med att fundera på vad människor egentligen skulle vilja läsa och varför de ratar det som serveras nu?

SVT, SVT, Expr., AB,