Anna Wahlgren borde aldrig ha skrivit ..

.. boken "Sanning eller konsekvens" och hon borde framför allt ha besinnat sig innan hon gav ut den. Det är min uppfattning när jag har kommit till sidan 213. Det här är en riktigt, riktigt dålig bok, tycker jag.

De som har läst Anna Wahlgrens tidigare produktion får inte heller mycket för pengarna, halva boken är stycken ur tidigare böcker som tjänar som "bevis" för att dottern Felicia har fel. För inte kan väl Anna ha friserat sanningen i de tidigare böckerna .. hon visste ju inte ens att hon skulle ifrågasättas.

Boken handlar om ANNA. Offret, mamman, kvinnan som gav allt och lite till och alla värdelösa män som bara bedrog, svek och förtalade. För att inte tala om alla som hon hänger ut med namn och upplevda minnen. När det gäller barnen så är det mest Felicas berättelse som dominerar .. och den är ju en lögn, enligt Anna Wahlgren?

Det är förvillande likt det som flödade ur en bekant som jag inte längre umgås med.

Hennes favoritämne var alla oförrätter som hon utsatts för genom livet. Aldrig var hon så engagerad och talför som när hon .. för etthundraelfte gången .. njutningsfullt beskrev sin fruktansvärda barndom och sina näst intill omänskliga föräldrar, sina oförstående vänner .. en som inte förstod moderskapets alla bördor och en som ville ha lite roligt trots min bekants sorgliga situation. Äktenskapet var en plåga och mannen hon egentligen ville gifta sig med dumpade henne av okänd anledning. Den hon lyckades släpa till altaret hade svåra fel, var samarbetsovillig och misslyckades med personlighetsförändringen, när hon försökte rätta till honom och ville till råga på allt ha delad vårdnad om barnen fast hon hade räknat med att få bo kvar i huset och behålla bilen, medan han betalade underhåll och avbetalningar.

Hennes offerkofta var hårt stickad, kroppsnära och helt utan öppning. Förmodligen var hon född i den.

Om samtalet händelsevis hamnade utanför hennes personliga intresseområde blev hon tyst, tom i ögonen och krampaktigt leende tills något kunde få henne att knyta an till favoritintresset .. sin egen offerroll.

Hon hängde glatt ut alla andras problem och förtroenden och var själv otroligt kritikkänslig .. eftersom hon besatt den enda riktiga och totala SANNINGEN.

Innan bekantskapen slutligen upphörde så lärde jag mig att undvika fallgropen "hur mår du?" och fraser som "hur är de?" alternativt "hur är läget", "det vet man väl hur karlar är", "ha en trevlig kväll/helg", "ha det bra" och ämnen som barn, äktenskap, skilsmässor, män, singelliv, förhållanden, relationer osv osv.

Det som slutligen blev droppen var när hon beklagade sig över att jag distanserade mig från henne och försökte få en utomstående att hjälpa henne att lösa "problemet". Det var säkert inte illa menat, eftersom hon ansåg sig själv vara ett gott grundämne till terapeut och något av en specialist på att lösa andras problem.

Nu skriver jag alltså INTE om Anna Wahlgren .. men känslan jag får när jag läser är exakt den samma.

Ett starkt obehag.