Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

måndag 22 oktober 2012

"Jag förstår att du har det jobbigt" ..


.. sa en arbetskamrat till mig en gång, och eftersom det var på den tiden när Dottern var liten och helst sysselsatte sig med vad som helst utom att sova på nätterna, så sög jag girigt och tacksamt i mig medlidandet.

"Särskilt med tanke på att du är så ensam om allt" .. fortsatte min jobbarkompis medlidsamt.

??????????? Jag måste ha sett ut som en fågelholk eftersom hon fortsatte .. "Ja, jag hörde att din man nästan aldrig är hemma."

VA!!!??

Om jag hade några problem med Makens närvaro i hemmet vid den tiden .. och nu också för den delen .. så var det att han var alldeles för mycket hemma. Hur kunde hon "ha hört" något så vansinnigt som att han nästan förlöpt hemmet för att lassa över ansvaret på mig??

Det visade sig att en flyktig bekant, som väldigt gärna ville vara lite mer än flyktig, hade reagerat på att Maken aldrig var hemma när hon aviserade sin ankomst och att vi aldrig bjöd in henne och hennes man för att umgås parvis. Dessutom så hade hon registrerat att Maken åkte på egenresor, en helg med mc-kompisarna och en vecka på träningsläger .. varje år!

Att jag reste på egenresor till vänner i England, drog på second-hand-safari med jämna mellanrum, var aktiv som kattuppfödare, medlem i diverse föreningar och for iväg på kattutställningar en helg var eller varannan månad, var något som helt hade undgått henne.

Möjligen berodde den missen på att jag .. och Maken .. inte tyckte att det var särskilt kul att umgås med varken henne eller hennes man? HON tyckte tydligen att det var intressant att umgås med oss och verkade se sig som en i familjen?

Men hur förklarar man en annan människas sanning? Ska man ens behöva göra det? Blir det trovärdigt när man gör det.

Jag kunde se hur tvivlet fanns där när jag försäkrade min arbetskamrat att jag inte alls led av ofrivillig ensamhet utan tvärtom önskade mig mer frivillig sådan.

Det var synd om mig .. på något sätt? När jag berättade om händelsen för några andra bekanta så märkte jag att informationen om Makens svek nått även dem och att de i sin tur hade avhandlat min utsatta situation med andra.

Det blev fruktansvärt plågsamt .. särskilt för Maken som är mer mamma och mer familjebunden än mig i praktiken.

Det enda ryktesspriderskan och jag hade gemensamt var att vi båda hade katt av samma ras, och naturligtvis så tog jag kontakt och talade i klartext om vad jag tyckte om dramat som hon konstruerat med mig i huvudrollen. Sedan var den kontakten bruten för gott .. men än i dag så kan jag stöta på någon som säger .. "tänk så svårt du hade när Dottern inte sov och du var så ensam".

Som kattägare kan jag väl konstatera att det ligger lite sanning i ordspråket .. "Skillnaden mellan en katt och en lögn är att katten bara har nio liv".

Vår familj lever och har alltid levt i ett litet sammanhang på en liten ort. Ingen av oss är känd eller längtar efter offentlig belysning och då kan man med lite tålamod döda ett rykte och en ryktesspridare.

Men hur gör man om man är känd?

När ALLA tror sig veta ALLT om ditt privatliv? När rena fantasier publiceras i rikstäckande media som en sanning?

När BEVIS är händelser som inte alls är bevis utan bara händelseförlopp som utspelats i någon annans huvud, styrkts av påståenden och växt till en självupplevd sanning.

Hur försvarar du dig utan att det blir bränsle till mer "bevis", och hur undgår du att bli ifrågasatt när du hävdar att den lögn som alla VET är sanningen är en lögn? Det blir så märkligt när din egen sanning och din egen upplevelse av hur du lever ditt liv inte längre är din egen sanning längre utan har ersatts med en berättelse skapad av någon annan??

Jisses vad jag är glad över att jag inte är känd, inte född med kända föräldrar och att min pappa nöjde sig med att vara kung inom familjen.


"Det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än att tro på fakta som ingen tidigare hört." 

Expr., DN, DNSvD, SvDAB, AB,

4 kommentarer:

  1. Kusinen från landet22/10/12 12:29

    Jag instämmer till 150% eller kanske mer! Jag vet inte hur många gånger jag välsignat min anonyma tillvaro när jag läst vad de mer kända får lov att stå ut med.

    SvaraRadera
  2. Gillar det här stycket från DNs reportage...

    "Kungaskandalen är nämligen inte ett enskilt och isolerat fall utan bör ses som en del av ett större sammanhang. Vi måste ställa mycket högre krav än man nu gjort när det förs fram grova anklagelser mot enskilda människor, också om den utpekade råkar vara en offentlig person och kung i Sverige."

    Instämmer också med Kusinen ovan.

    SvaraRadera
  3. Ja jag är också glad att jag inte är en offentlig person. Med alla familjedraman som försigått i min familj genom åren hade jag varit en totalt misslyckad och skandaliserad person. Är jag det nu så är det ju bara inom familjen i så fall.
    Skämt åsido, så är det för jäkligt när människor tror sig veta mer om en än man gör själv. Och skapar sanningar av sina fantasier. Är föremål för liknande behandling av en släkting. Som jag inte längre har kontakt med. Men det hindrar inte personen att fortsätta sin ryktesspridning till andra i släkten. Det har gått så långt att jag inte ens orkar bry mig längre.
    Rycker bara på axlarna åt allt jag hör.

    SvaraRadera
  4. Det är svårt att försvara sig när illasinnade rykten och förutfattade meningar klistras på en och ger en bild som inte stämmer. Obehagligt är det och många råkar ut för det.

    SvaraRadera