Krav eller tvång??

Jag tvingar ingen till något i vår familj, men jag ställer krav .. och den övriga familjen har samma inställning gentemot mig. Nu är det kanske bekvämast så, eftersom ingen av oss är direkt lätt-tvingad, men det handlar mest om samhörighet och familjekänsla.

Vad vinner jag om jag lyckas tvinga något att utföra handlingar som h*n inte vill men gör ändå för att få något i utbyte eller på grund av ett hot? Vad blir jag för slags människa om jag måste ställa ultimatum eller hota för att samarbetet ska flyta i min egen familj?

Krav, det är en solidaritetshandling, tycker jag. Vi har alla rätt att kräva att vi tillsammans gör så gott vi kan .. en del orkar/kan mer, andra anstränger sig precis lika mycket, men orkar/kan mindre. Krav ska ställas utifrån individens förmåga .. aldrig mer och aldrig mindre.

Krav på stöd och hjälp, det är också fullt berättigat om du ingår i en gemenskap och faller handlöst av en eller annan orsak .. och därför har andra rätt att ställa samma krav på dig om du kan resa dig och stå på egna ben igen.

Det är solidaritet för mig.

Tvång, är självöverskattande och diktatoriskt. Det utdelas med hela handen som en signal till de avpersonifierade massorna att gå i takt mot ett förutbestämt mål .. vare sig de vill/kan/orkar eller inte.

Tvång dödar familjekänslan och gemenskapskänslan i min värld.

Krav innehåller ett visst mått av valfrihet, tvång är ovillkorligt och om du accepterar det i ett sammanhang kanske du så småningom upptäcker att det gäller i alla andra sammanhang också.

Om jag var tvungen att ta till tvångsåtgärder och hotelser i familjelivet, så skulle jag förstå att det handlade om andra, och betydligt allvarligare saker, än disk, städning, tidspassning och jämn fördelning av bördorna. Då skulle jag ställa mig frågan om det var jag eller något annat som höll på att splittra den samhörighet som är absolut nödvändig för solidaritets- och familjekänslan.

Därför har jag så svårt att köpa budskapet från Socialdemokraterna när det gäller tvånget på fullgjord gymnasieutbildning i utbyte mot samhällsstöd från samhället.

Det låter bra. Det är naturligtvis alltid värdefullt med utbildning, men eftersom de ratade möjligheten vid första erbjudandet så undrar jag .. vad händer med dem som tackar nej?

Jag vet inte hur många unga som hoppar av skolan efter grundskolan eller under gymnasietidens första år .. men jag förstår att det är många. Förmodligen längtar de inte tillbaka. Möjligen känner de att de varken vill eller kan klara av den formen av undervisning och kanske har de andra planer som kanske är ganska kostsamma för samhället?

Krav .. det är att säga; du måste anstränga dig och göra NÅGONTING för jag varken kan eller orkar inte bära dig genom livet! Tvång .. det är att peka med hela handen och säga; just det HÄR måste du ovillkorligen göra, annars ger jag blanka faderuttan i hur det går för dig!

Jan Björklund talade om att ta upp det gamla systemet med lärlingsplatser igen. Kunde inte det vara något för skoltrötta ungdomar som har svårt att sitta på en stol och läsa sig till kunskap? En lägre lärlingslön från det privata näringslivet som kompletteras med lärlingsstöd från samhället?

Eller säger facket ifrån? Är fackföreningsrörelsen viktigare och större än ungdomsarbetslösheten eller är den socialdemokratiska solidariteten med facket starkare än den som är riktad mot svenska folket?

Men ok, gör vad som helst, egentligen .. bara inte med tvång, ett-alternativs-ultimatum eller hot som bara skapar sprickor i den gemenskap som är absolut nödvändig för att vi ska få ett någotsånär solidariskt och jämlikt samhälle.

Och jag vet inte hur det är med andra, men personligen så reagerar jag väldigt negativt och obstinat på tvång.

En liten egenhet som Maken så sakteliga har lärt sig att handskas med efter att ha gjort misstaget att ta för givet saker som sannerligen inte ska tas för givna eller som jag ska känna mig tvingad att göra.

Nu säger han inte längre; det ser för djävligt ut här hemma! .. och får svaret .. Och vems fel är det då!!

Sedan städades det inte alls i den här familjen .. förrän vi hade fått klarhet i den frågan.

Nu säger han (ganska smart ..) .. suck, det har varit en överdjävlig dag i dag. Det ska bli skönt att få sitta ner när jag är klar med maten och dammsugningen.

Vilket får mig att utbrista .. men sätt dig och vila en stund. Det här, det tar jag hand om!!

Allting kan sägas på olika sätt, eller hur?

Just nu till exempel håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson på att lösa och förbjuda  ungdomsarbetslösheten genom att skyffla över problemet på kommuner och landsting.

Det är ju så det blir ... men det ska vi liksom inte låtsas om eftersom Stefan Löfven använder ordet "näringslivet" i stället och påstår sig ha "arbetat med näringslivet i hela sitt vuxna liv" och därmed har ovärderliga kontakter som kommer att generera hundratals.. kanske tusentals jobb?

För även om staten betalar 100% av yrkesintroduktionsjobbslönen så är det de kommunal- och landstingsanställda inom vården och omsorgen som ska stå för "utbildningen/handledningen" och den lär inte bli helt gratis. Det vet det privata näringslivet och aktar sig. För under hur lång tid 100%-förmånen gäller förtäljer inte skuggbudgeten och inte heller vem som tar över ansvaret när den tar slut .. så det gäller att vara lite vaksam?

Jag vet några företagare som ställde upp på det här .. för det finns redan .. och helt plötsligt .. bom fallera .. fann  sig stående med någon som vill ha full lön för att utföra halva arbetet och facket flåsande i nacken.

Dagens förslag påminner till förväxling om det trainee-system som Mona Sahlin och Håkan Juholt brann så hett för .. fast med andra ord, förstås!

Men som sagt .. allting kan sägas på olika sätt, eller hur?

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr., Expr., Expr., AB, AB, AB,