Om ..

.. jag skulle vilja skapa debatt om yttrandefriheten genom att skapa och publicera "vass samhällssatir" så skulle jag faktiskt inte välja ut en måltavla som jag först var tvungen att provocera på ett kränkande, sårande, illvilligt och svårbegripligt sätt för att få fram önskad reaktion.

Det skulle kännas lite fegt och ovärdigt.

Dessutom så skulle jag akta mig som ögat för att liera mig med ett politiskt parti, eftersom det skulle göra att det såg ut som om jag fiskade i grumliga vatten på uppdrag av någon annan.

Att utnyttja en kvinna för att åskådliggöra att andra utnyttjar samma kvinna känns ju lika tveksamt som att våldta eller köpa en kvinna för att visa samma sak. Vad blir det härnäst .. ett liten hemmasnickrad, lokal tortyrfilm för att åskådliggöra övergreppen i länder som saknar både demokrati och yttrandefrihet .. för att göra en insats för demokrati och yttrandefrihet?

Yttrandefrihetens måltavlor finns lättillgängligare än så .. om det bara finns tillräckligt med mod och tanke bakom den "vassa samhällssatiren".

Om jag däremot enbart var ute efter själva kränkningen och de ekonomiska fördelarna det kunde ge mig själv så är ju till exempel kungahuset helt ofarligt att attackera .. och, till exempel, Carola, Laila Bagge och Marie Serneholt som också tillhör dem som det är helt ofarligt, tillåtet och populärt att kränka och sparka på för att få publicitet.

Om jag kunde .. och ville .. skapa ett "konstverk" med samma utgångsläge som Elisabeth Ohlson Wallin så skulle jag göra något helt annat.

Jag skulle sätta bordet i fokus .. fast det skulle vara ett helsvenskt matsalsbord från IKEA placerat i en "ljus och fräsch" chefsmatsal på valfri tidningsredaktion .. och placera följande personer runt det;

Jan Helin, AB

Thomas Mattson, Expressen

Karin Lennmor, Sv. Damtidning

Carina Löfkvist, Se & Hör

Bengt Gustavsson, Hänt Extra och Hänt Bild

Hans Hatwig, Veckans Nu

.. och ett antal av påläggskalvarna bland de journalister som köar upp för att störta de härskande kungarna.

Bordet dukas med en röra av avklädda kungligheter, kändisar, profiler, deras nära och kära samt ett antal "vanliga", särskilt utsatta människor.

I bokhyllan Billy som står strategiskt placerad bakom alla chefredaktörer, ansvariga utgivare och journalister står de särskilt utvalda, oberörbara namnen .. de som är utvalda att representera Kulturen och den enda rätta och politiskt korrekta sanningen och budskapet, (så oberörbara att jag tog bort dem av ren feghet) .. och där står Elisabeth Ohlson Wallin och Daniel Suhonen som dammar och putsar på dem så att de får den glans de förtjänar?  

Middagsgästerna hugger in med kniv och gaffel, väljer och vrakar, tuggar njutningsfullt i sig, suger köttet från benen .. och kastar sedan resterna i skuggorna under bordet där de  tillintetgörs under makthavarnas fötter.

Så skulle jag göra, även om det medförde total mediatystnad och släckt strålkastarljus, för ..

.."även det obehagliga måste få sägas. Satir måste få visas", även om jag inte håller med om att en ansvarig utgivare alltid är den som är bäst skickad att bedöma vad som är vad.

Vem ifrågasätter ifrågasättare som fungerar som medias lakejer? Vem "riktar sökarljuset uppåt mot makten" och dem som utövar den i de "kungahus" som styr över vår information och därmed har det starkaste greppet om yttrandefriheten?

Elisabeth Ohlson Wallin och Daniel Suhonen har i elfte timmen insett att Camilla Henemark inte bara är "munsbiten i gubbröran" utan också en kännande, tänkande människa av kött och blod och ber om ursäkt i en bisats i en debattartikel som är ett enda försvars- och hyllningstal för dem själva.

Det får Camilla känna sig tacksam över? Kränkningen var inte meningen, liksom. Ändamålet helgade medlen???

Författarna till artikeln anser till och med att deras "satir" möjligen är starten på att göra Sverige till en VERKLIG demokrati!!

Hörde jag ordet hybris??

AB, Allt om Stockholm, SvD, SvD, SvD, Expr., DN, DN, DN,