Jag har en
olycklig förmåga att alltid komma hem med en massa saker som jag inte behöver
så fort jag lämnar hemmet och i dag var inget undantag. Just nu sitter jag och
njuter av en bunt gamla veckotidningar från åren mellan 1935 och 1961.
Det är mycket
som har förändrats. Inte minst språket .. och syftet med artiklarna. I dag
bygger väldigt mycket av krönikor och artiklar på att frossa i tragedier,
förakta eller framställa människor i en ofördelaktig dager eller att påvisa
samhällsbrister som artikelförfattaren försöker
klistra på någon som tidningens ledning bestämt ska föraktas av en större
allmänhet.
Och det var
egentligen det som jag hade bestämt mig för att skriva om innan jag började bläddra i en förgången tid. Föraktet som vi är
så generösa med att sprida runt omkring oss.
Sett ur min
synvinkel verkar det bara finnas en grupp människor som det är fullständigt
tillåtet att förakta .. nämligen arbetslösa, lågutbildade, unga män från Norrland? Och alla anses dessutom vara
Sverigedemokrater .. det slog till och med en av våra mest synliga statsvetare
fast under ett seminarium i Almedalen, så det måste ju helt enkelt vara sant?
Fast jag
tycker att det är märkligt att peka ut en hel befolkningsgrupp på det sättet?
Särskilt nu när vi är så upplysta att vi vet att alla är lika och ska
respekteras för vilka vi är .. vilka vi nu är??
Men eftersom
de norrländska männen är av samma nationalitet som dem som ser ner på dem så
kan man väl inte kalla det för främlingsfientlighet eller rasism och eftersom
ingen reagerar på twitter så har jag förmodligen fel. Dessutom så ses andra landsortsbor
.. dvs alla boende utanför storstadsområdena och söder om Norrland .. också som
lite korkade jämfört med storstadsmänniskorna och brukar därför kallas för
"folket" när de överhuvudtaget kallas för någonting alls.
"Folket" behöver ingen bry sig särskilt mycket om .. eftersom de för
det mesta inte sysslar med opinionsbildande på twitter, det säger sig ju
självt.
För att
återvända till Almedalen så hittade jag förresten en skylt på ett näringsställe
där ägaren, med adress till "sommarfolket från storstaden" skrev
ungefär så här: - Här finns ingen
personal, bara människor som vi är rädda om. Behandla dem inte illa.
Det säger väl
egentligen allt?
Men mellan
männen från Norrland .. Sveriges hillbillies? .. och det försumbara
"folket" finns de lågutbildade och överåriga kvinnorna. De tjänar som
bränsle i genus och jämlikhetsdebatten och får för det mesta finna sig i att
illustrera hur illa livet som kvinna är .. när deras döttrar beskriver kvinnors
situation, från sin egen priviligierade position i samhället.
Den
självutnämnda eliten föraktar folket som de verkar tro är en särskilt obegåvad
sort som de är satta att leda in på rätta vägar, folket föraktar politikerna
som de tycker lever på samma sätt som forna tiders adel, politikerna föraktar
varandra och ibland varandras hela
väljarskara (dvs folket), men kopierar skamlöst
varandras politik, (fast under andra rubriker), i jakten på makten och de "upplysta"
kvinnorna och männen föraktar de kvinnor som ännu inte förstått sin offerroll
och de män som ännu inte förstått sin roll som förtryckare. De äldre föraktar
eliten/politikens taffliga försök att styra dem i önskad riktning samtidigt som
de vägrar att se vilken verklighet som väntar den som inte klarar sig själv och
ungdomarna föraktar dem som vägrar att ta på sig ansvaret som vuxna.
Tidningarnas
journalister föraktar sina läsare, kulturarbetarna föraktar sina okunniga
betraktare som i sin tur föraktar kulturens självgoda krumsprång, partiernas
valarbetare föraktar dem som de önskar ska föra in dem på valbar plats och alla
börjar vi förakta alla som har en annan åsikt än den vi själva har .. och
dessutom har fräckheten att framföra den offentligt.
Det är inte
långt ifrån att jag föraktar mig själv när jag inser min roll i samhället.
De som inte
passar in det mönster som fastställs på twitter kan antingen föraktas för sina
tillkortakommanden eller användas till opinionsbildande snyfttwitter som i sin
tur kan bygga upp ett nytt förakt som riktas mot dem som inte hänger med i
svängarna utan fortfarande tror att det är gårdagens twitter som gäller?
I Idun från
1956 skriver Nils Beyer ... "Månne
svenska folket om hundra år ha det tilltalsord som vi hittills saknat?
Bäst att sätta frågetecken så länge!
Men den som har ett vuxet barn i huset kan ju inte undgå att märka hur friskt
ungdomen duar varandra nu för tiden. Min dotter, som i våras blev studentska,
skulle inte drömma om att säga kandidaten till den okände unge man, som bjuder
upp henne på studentdansen.
[ ... ]
Tar nu också den studerande ungdomen
duandet som en självklar sak redan från första stund, så kanske framtiden
umgängesliv blir lite lättare och mindre stelt. Men jag medger, att det nog
kommer att ta sin tid, innan ett hovrättsråd med bevarat sinneslugn låter sig
serveras av en kypare, som vid upptagande av beställningen framkastar frågan: -
Skall du ha brännvin
och pilsner också?
[ ... ]
När proletariatet och bourgeoisin möts
under förhållanden, som vår egen demokratiska tid skapat, är tonen betydligt
hjärtligare. Jag är inte så säker på att hovrättsrådet skulle ta illa upp,
ifall det kom i sin bil till en bensinmack och en stöddig lastbilschaufför
gemytligt vrålade: - Ä
hörrudu - ta och flytta på kärran ett tag, är du bussig!
Kanske hovrättsrådet rentav skulle bli
en aning smickrat över att på detta sätt bli upptagen bland de riktiga grabbarna.
Och på hundra år kan åtskilligt hända.
Det har man sett förr."
Ja, det är så
sant som det är skrivet. Åtskilligt kan hända på femtiosju år också .. och
eftersom det gått nästan exakt den tiden sedan Nils Beyer skrev sin krönika och
önskade att vi skulle blir mer "demokratiserade"
.. så undrar jag hur han skulle ha reagerat inför dagens samtalston i
tidningar, bloggar och twitter?
Blev det
precis så gemytligt och trevligt som han hoppades? När vi "förbrödades och försystrades", lade
bort titlarna med varandra och tilltalsordet blev du eller hen eller hon och honom med varandra???
Är vi mer
"demokratiserade" nu än för
57 år sedan .. eller dröjer det ytterligare 43 år innan Nils Beyers
förhoppningar infrias?
Kommer vi
någonsin att kunna tilltala varandra som likvärdiga människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar