"För att få perspektiv på hur viktig man är i samhället ..

.. borde alla skaffa en hund som dyrkar allt man gör och en katt som inte bryr sig", är ett citat från Franklin P. Jones (1887-1929).

Från 12 års ålder har jag alltid haft minst en hund. Som mest har de varit fyra och som minst .. de senaste åren.. bara en. Allt jag har gjort har jag gjort i sällskap av en hund som antingen gått vid min sida, legat som en fäll vid mina fötter eller agerat dåligt samvete med huvudet i mitt knä. Jag vet inte hur många blogginlägg som jag skrivit med bara höger hand, eftersom jag varit tvungen att klia någon i nacken med den vänstra.

Nu är Rackarkotten inte hemma och jag känner mig amputerad, ensam, halv och skugglös.

På morgonen i går var allt som vanligt. Maken skuttade ur sängen okristligt tidigt, utfodrade de svältande och gick för att hämta tidningen medan den Makalöse Maurice och Rackarkotten utförde sina morgonbestyr i trädgården.

Några timmar senare hasade jag mig ner till frukostbordet, sörplade i mig mitt morgonkaffe och en macka för att sedan förbereda mig på dagens första hundpromenad.

Och då kunde inte hunden gå?

Hon bara låg och kunde inte resa sig. Vi lyfte upp henne .. och hon ramlade omkull. Vi bar ut henne och fick henne att ta några steg och hon svajade, gnällde och lade sig .. och blev liggande.

Det blev en akutfärd till det stora djursjukhuset där både jag och Rackarkotten blev en erfarenhet rikare när hon fick transporteras på rullbår in i huset och mellan avdelningarna.

En tarminflammation hade tydligen orsakat en akut inflammation av lederna i tassarna?

Jag hade ingen aning om att något sådant var möjligt?

Nu ligger hon på sjukhus med dropp och intensiv smärtlindring, min lilla Rackarkott, och om hon känner sig lika ensam och övergiven som jag så är det mer synd om henne eftersom hon dessutom har väldigt ont.

Jag hoppas, hoppas att hon får komma hem i morgon. För jag behöver nog henne mer än vad hon behöver mig?