"Pinsamt av S att ta hårdare tag ..

.. mot utsatta människor" .. så lyder rubriken på DN Debatt i dag.

Äntligen! .. tänker jag som verkligen brinner för och saknar ett samtal om situationen för de mest utsatta i samhället. De äldre, de funktionshindrade, de psykiskt sjuka och alla som fastnat i missbruk av olika slag.

Det är hög tid att vi talar öppet om vad som händer med dem som är totalt beroende av samhällets stöd för att överhuvudtaget kunna överleva på ett värdigt sätt.

Dessutom borde vi också uppmärksamma vad som händer med de anhöriga som i allt större utsträckning får ta ansvar för att den behövande verkligen får det h*n har rätt till. Det är de anhöriga som får agera både vårdgivare och företrädare i kampen mot den myndighet som både ansvarar för att den behövande ska få, och inte får, den hjälp och det stöd h*n behöver.

Det finns familjer som fullständigt går sönder i kampen för en anhörigs rättigheter. I allra värsta fall finns det inte bara en dement förälder att kämpa för utan också ytterligare en familjemedlem med antingen funktionshinder, psykisk sjukdom, missbruksproblem eller behov av extra resurser i en skola som mer skrämmer än lockar.

Vilket ofta landar i att någon i familjen går rakt i väggen och drabbas av utmattningsdepression vilket gör att hela familjens ekonomi rasar samman när Försäkringskassan nekar sjukpenning med hänvisning till att depressionen inte är tillräckligt svår.

Något som förmodligen ändrar sig över tid, när bostaden är såld på exekutiv auktion eller skilsmässan är ett faktum?

Nyligen talade jag med en kvinna som arbetat många år som sjuksköterska. Nu har hon flyttat till vår lilla stad och arbetar med något helt annat. Hon berättade att senast hade hon haft som uppdrag att göra hembesök hos dem som behövde hjälp med medicinering i en av landet största städer.

Det var mest ensamma, hjälpbehövande äldre.

Jag hoppas jag en dag kan bli av med bilderna av dem jag mött de här åren .. sa hon. Men just nu har jag dem med mig dagligen. Äldre förtvivlade människor som möter mig i dörren och ber om hjälp, med nerkissade kläder och blöjor som tyngts ner till knäna. Eller kontaktsökande ensamma som inget annat vill än att få byta några ord med en medmänniska. Eller de som ligger i sina sängar och behöver hjälp med rena sängkläder, lindring av sina smärtor, något att äta eller dricka eller byte av kläder. För att inte tala om alla dem som lider av långt gången demens som inte vet var de är eller varför de befinner sig där och blir fullständigt skräckslagna när en främmande människa kliver in genom dörren.

Och i inget av fallen varken fick jag eller hann jag hjälpa till. Det enda jag kunde göra var att säga till dem att använda larmet .. om de hade något.

Ibland upplever jag det som att våra äldre lever i total misär, trots att de betalar för hemtjänst.

Bara i år har jag träffat två kvinnor som gått rakt i väggen efter att ha arbetat i hemtjänsten. De söker desperat efter andra arbeten eftersom de nekas sjukpenning trots att de har läkarintyg på sömnstörningar, ångest och utmattningsdepression. Det är belöningen för den som gjort sitt yttersta i ett arbete som är omöjligt att utföra på ett sätt som inte ger utföraren en känsla av otillräcklighet. Ekonomiska problem läggs ovanpå den psykiska utbrändheten.

Jag har mött en handelsanställd ung kvinna med samma problem. Hon arbetade sena kvällar i en av de mest oroliga förorterna och rädslan var ett ständigt sällskap till och från jobbet. Efter ett brutalt rån tvingas hon, med hot om vite, att vittna mot en man som hon kände ren skräck inför. Nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna, är sjukskriven med ångest, handlingsförlamning, sömnsvårigheter och depression. Och även här nekar försäkringskassan att betala ut sjukpenning, vilket gör att hon också har stora ekonomiska problem som de anhöriga gör sitt bästa för att orka hjälpa henne att bära.

Kommunen kan bistå med försörjningsstöd om du först gör dig av med allting som kan göra att du har en chans att få ett nytt jobb och en ny start. Bostad, bil och

besparingar.

En man med ett lättare funktionshinder hjälptes av vården så till den milda grad att han förutom ett kraftigt tablettmissbruk också lider av minnesförluster i närminnet efter upprepade elchocksbehandlingar. De anhöriga tar avstånd eftersom han blir utagerande och "jobbig" när han mår som sämst och hade inte hans ex-flickväns föräldrar tagit på sig ansvaret för hans liv hade han förmodligen hamnat på gatan.

Funktionshindrade som levt i egna bostäder i närmare 20 år med hjälp av personlig assistans blir av med stödet från en månad till en annan och tvingas hem till föräldrar som är närmare 80 år och själva är beroende av samhällets stöd och hjälp. Visserligen säger lagen att kommunen ska ansvara för att den funktionshindrade ska få samma möjligheter till ett anständigt liv som alla andra .. men sanningen är att i vissa kommuner tar man hellre ett vite, än drar på sig en extra kostnad bara för att Magdalena Andersson och Åsa Regner ska kunna hyfsa budgeten genom få bort merparten av assistansreformen från staten.

Ensamheten och utsattheten bland de svagaste i samhälle blir alltså inte bättre av att staten hyfsar sin budget genom att lägga alla kostnader på kommunerna. 

Kostnader för de sjukskrivna utan sjukersättning och de som har laglig rätt till personlig assistans men som inte uppfyller Försäkringskassans krav på 20 timmar grundläggande behov (väldigt ofta, för ofta .. hamnar utredningen på dryg 19,5 timme efter Åsa Regners uppmaning att "dra ner på timmarna"!). Även kostnaderna och ansvaret för att bygga lägenheter, betala försörjningsstöd, utbildning, vård, tandvård och svenskundervisning till alla "nykomna", hem, försörjning och omvårdnad till ensamkommande barn, bostäder till äldre och funktionshindrade, demensvård, hemtjänst, hemsjukvård, missbruksvård, stöd till elever som far illa i skolan eller behöver särskilda stödinsatser och alla andra ekonomiska och praktiska hjälpinsatser som lagen säger att våra medborgare har rätt till hamnar också hos kommunerna och i förlängningen hos kommuninvånarna. 

Allt hamnar alltså på skattsedeln hos kommunens invånare. Men Magdalena Anderssons statsbudget ser bättre ut i år än förra året och ser du inte hur det har gått till så var du förmodligen en av dem som trodde att Sverige höll på att gå sönder och nu tror att den risken är avvärjd.

Många kommuner närmar sig konkursens rand på grund av kostnaderna och kraven för alla som ingår i begreppet "befolkningsökningen". Flyktingar, tiggare, ensamkommande barn och papperslösa .. alla har de rätt till sin del av det som betalas in till vårt välfärdssystem.

Kommunalskatten kommer att höjas rejält de kommande åren .. men det kommer aldrig att synas i regeringens budget. Men förr eller senare kommer du att märka att du får mindre trots att du betalar mer.

För en eller två kronors höjd kommunalskatt räcker inte till för alla i många kommuner och de som hittills fått stryka på foten är de som behöver pengarna mest. Människor som ofta betalat in till välfärdssystemet under ett helt liv och nu står med fyllda blöjor och våta kläder och gråter i ett hem som mer och mer förvandlas till en isoleringscell.

Den forna fattigstugan finns numera dold i ett vanligt bostadsområde, vilket förmodligen är mer skadligt än den gamla där de äldre åtminstone hade sällskap av varandra i sitt elände.

Det är verkligen hög tid att vi talar om hur Socialdemokraterna behandlar dem som tidigare var deras kärnväljare men som nu betraktas som tärande och onödiga.

Men så läser jag det som står under debattartikelns rubrik och inser att jag har tolkat den alldeles fel.

Jag borde ha vetat bättre.

Naturligtvis handlar artikeln om att vi återigen ska införa permanenta uppehållstillstånd och fri anhöriginvandring för alla som Migrationsverket beviljar asyl och om stöd och omtanke om andra länders utsatta medborgare som "tvingas" tigga på våra gator och hårdare tag mot främlingsfientlighet och rasism.

De hårdare tagen mot utsatta människor och bristen på trygghet och mänskliga rättigheter sparar vi till dem som vi inte ser som offer utan som en belastning.  Det vill säga, människor som politikerna helst klarar sig utan .. äldre, funktionshindrade, psykiskt sjuka och missbrukare.

I Otakt,