Förr, i en annan tid, ..

.. tyckte jag att det var roligt att min födelsedag var på samma dag som den Internationella Kvinnodagen.

Det tycker jag inte längre. Nu för tiden börjar och slutar min födelsedag med förhöjt blodtyck, dåligt humör och en känsla av skam.

Zara Larsson har blivit utsedd till Årets Kvinna 2017? Det är något som jag måste undvika att ha en åsikt om eftersom jag tillhör den åldersgrupp som hon anser ska dö fortast möjligt. Jag är dessutom gift med en vit, heterosexuell medelklassman i övre medelåldern som är ännu mer onödig i Årets Kvinnas idealtillvaro.

BirgittaOhlsson, Liberalernas duktiga flicka, går ut hårt i Dagens Industri och hävdar att "varje kvinna behöver ett eget sparkapital som gör att hon kan bryta upp från dåliga arbetsplatser och dåliga relationer. 100.000 kronor på banken är en frihet som alla borde försöka skaffa sig" och det kan väl ingen missunna någon, eller hur?

Men det faller väl på de sista orden i meningen .. "borde försöka skaffa sig". Birgitta Ohlsson är riksdagsledamot, har varit både EU- och jämställdhetsminister och borde därför veta att de kvinnor som saknar förutsättningar att "försöka skaffa" sig ett dra-åt-helvete-kapital på 100 000 kr är de som har staten/kommunen/landstinget som arbetsgivare.

En undersköterska, med elva års arbetslivserfarenhet, har inte mer än 23 000 kr brutto i månaden och det är knappast en inkomst någon kan spara ihop 100 000 kr för regniga dagar på. Även om hon försöker aldrig så ihärdigt och duktigt.

Samma sak gäller för poliser, hemtjänstpersonal och anställda i omsorgen om funktionshindrade och äldre.

Livsviktiga yrken, där det redan saknas personal. Yrken som ingen vill utbilda sig till.

Ebba Witt-Brattström vill se "fler briljanta kulturkvinnor" .. men jag personligen skulle vilja se färre ensamma fattiga äldre kvinnor utsättas för en bristfällig .. och ofta skrämmande opersonlig .. hemtjänst och näringsfattiga måltider levererade veckovis i osmakliga förpackningar.

Så läser jag om Byggnads lilla solidaritetshandling och eftersom jag lyssnade på Jörgen Huitfeldts intervju med Lena Rådström Baastad i P1 och läste Sydsvenskans intervju med den rektor som ansåg att de skolungdomar som våldtar är lika mycket offer som den som blir våldtagen, så känner jag precis här och nu att jag har fått nog.

Det är som att leva i ett främmande land. Jag kan inte längre orientera mig, känner inte igen mig och har ärligt talat helt tappat motivationen för att försöka förstå eller kommentera det som händer.

När jag började med den här bloggen var det för att kunna diskutera frågor som ingen var intresserad av att diskutera i min egen lilla medelklasstillvaro. Nu gör vi inget annat så det blir lite väl mycket av svensk inrikespolitik i vardagen.

Det finns så många som orkar och kan. Johan Westerholm och hans medarbetare på Ledarsidorna. Fredrik Antonsson och hans vänner på I Otakt. Hans Li Engnell på Fristad, Fnordspotting, Jens Ganman och många fler .. läs dem, de finns i min blogglista. Glöm inte att kommentera om du blir berörd .. det, och ekonomiska donationer, är bränslet som gör att de orkar fortsätta.

Jag orkar inte reagera längre. I mina ögon river vår nuvarande regering sönder livet för så många människor att det känns plågsamt. De sparar pengar på de svagaste och mest utsatta och kallar det för "Trygghet i en ny tid". Det känns som ett hån.

Jag måste ta en paus i hopp om att så småningom känna mig så engagerad att jag inte kan låta bli att lägga mig i diskussionen igen.

Men jag tycker att det är roligt att skriva. Jag vill ha kvar stunderna med den här bloggen. Det gäller bara att hitta något annat att skriva om? Men vad?

Det ska jag ägna lite tid att fundera över.