Det mest oväntade ..

.. med att bli förälder var att upptäcka att jag inte hade haft en aning vad det hela handlade om!

Plötsligt finns det någon där som betydde mer än mig själv, som krävde och hade rätt till det liv som jag fram till dess trott varit mitt eget .. att bestämma själv över?

Det växte inte ut ett volangprytt förkläde, jag fick inte en oemotståndlig lust att baka bullar, städa och pynta mitt hem och jag förvandlades inte heller till en tålmodig, alltigenom varm och vänlig människa som inget hellre ville än att sitta och vagga en gallskrikande terrorist klockan kvart över tre på natten?

Jag kände mig mer misslyckad än svävande på små rosa moln, måste jag erkänna.

Men jag var också helt oförberedd på den ofattbart starka kärlek, hisnande ansvars- och beskyddarkänsla som plötsligt bara fanns där. En känsla som var så mäktig och stark att jag lätt kunnat bekämpa vad som helst, när som helst, om något/någon närmat sig mitt barn med onda avsikter. Jag hade kunnat mörda ett lejon, lyft en bil eller klättrat över ett stup .. om det krävts för att skydda och försvara mitt barn.

Det är den känslan som gjorde att jag som mamma, efter månaders sömnlöshet, inte följde min instinkt och slängde ut det gallskrikande monstret genom fönstret utan bäddade in oss båda i en filt i vardagsrummet och grät oss till sömns.

Det är den känslan som får oss föräldrar att överleva trotsåldrar, klåfingrighet, skrik och tjat vid de sämsta av alla tillfällen, tonårsfyllor/uppror och alla högar av skor, tvätt, grejor och kladdiga frukostbord. Alla risker och faror som finns .. fall, andra barns ilska i sandlådan, trafik, vatten, skolan .. tider som inte passas, tystnader som känns olycksbådande, hemligheter .. som förälder måste du vara vaken, hinna med, se och åtgärda, beskydda och ligga steget före. Ansvaret är så stort .. stoltheten och kärleken är ännu större.

Det är inte alls som man tror att bli förälder.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli SÅ arg! Så TRÖTT och frustrerad eller känna denna helt sönderslitande kärlek till någon. Jag insåg inte att föräldraskapet innebar att jag påtog mig ansvaret för en liten människas hela liv och framtid när jag så lättvindigt bestämde att jag ville ha barn.

Och som alla andra föräldrar har jag gjort mitt bästa och trots det gjort många fel. Skrikit och tjatat, älskat och kramat, försökt att lära ut vad som är rätt eller fel, att ge allt jag kunnat och försökt att göra övergången från barn till vuxen så ofarlig som möjligt. Jag har oroat mig, skrattat, hjälp till eller bitit ihop och försökt minnas mina egna misstag. Det finns inte den fara, de fruktansvärda olyckor eller hemskheter som jag inte har oroat mig för ..

.. men jag har aldrig, aldrig varit orolig för att en fullständig främling skulle döda mitt barn för att få media att exponera de åsikter han anser att världen borde få ta del av.

Mitt hjärta värker och blöder för alla de föräldrar som nu har förlorat sina barn precis på tröskeln till vuxenlivet. Föräldrar som ägnat sina liv åt att beskydda och värna sina barn och förbereda dem inför den dagen då de förväntas ansvara för och bygga upp sina egna liv .. de har nu mött det absolut förbjudna, det mest outhärdliga och det som inte fick hända.

Det måste vara nästintill omöjligt att förstå att det har hänt.

Det måste vara outhärdligt att ta till sig och smärtan är förmodligen ofattbar när insikten till slut finns .. någon har dödat mitt barn .. och jag var inte där!


SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr., Expr., AB, AB, AB, AB