Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

måndag 13 augusti 2012

Fattigvården ..


Medan media skriver feta rubriker om den kungliga kalabaliken utanför en nattklubb i Cannes, googlar jag på "Fattigvården" för att se hur den såg ut vid förra seklets början och upptäcker att redan på 1860-talet försökte man lösa landets ekonomiska kris genom att dra in på hjälpen från fattigvårdssamhället. Sedan följer en oavbruten berättelse ända fram till i dag om hur belastande de svagaste i samhället är för dem som måste betala och om hur de som bär ansvaret på olika uppfinningsrika sätt försöker slippa bördan och utgifterna.

Förr låg ansvaret för de äldre som inte längre kunde klara sig själva, på grund av fysiskt utslitna kroppar eller demenssjukdomar, på familjen. Den gamle förvarades i hemmet och fick den tid och de medel som någon kunde, eller ville avvara. I dag ligger våra gamla ensamma i rum på äldreboenden eller i egna bostäder och får den tid och de medel som samhället kan eller vill avvara.

Det vill säga, så lite som möjligt.

Skillnaden mellan att ligga ovälkommen i en utdragssoffa i köket hos en låginkomsttagande barnrikefamilj och att ligga ensam i en egen bostad osedd för alla är förmodligen att i det första fallet var de gamla åtminstone delaktig i livet runt omkring dem medan de i det andra fallet är totalt isolerade och avskurna från all mänsklig kontakt.

I båda fallen får/fick de finna sig i snabba måltider, snabb tillsnyggning av dem som för ögonblicket hade tid och ville ta på sig uppgiften. Förr var det någon de kände, i dag är det vem som helst som kommunen kan hitta som får en nyckel och tillgång till den gamles hem. En nyckel som ingen ansvarar för, som vem som helst kan kopiera och använda för att förse sig av den dementes ägodelar .. och ibland också av den åldrande kvinnans kropp.

De psykiskt funktionshindrade .. då kallade idioter .. användes som oavlönad arbetskraft där det gick och förvarades osynliga för allmänheten. Det finns berättelser om unga människor .. barn .. som växte upp i stängda rum, uthus eller ladugårdar, dolda för alla av skam för att andra skulle se familjens misslyckande och olycka.

Under en tid har vi sett en förändring. Att vara psykiskt funktionshindrad har inte längre varit en skam utan ett sätt att vara annorlunda. Men i dag stängs dörrarna igen av samma besparingsiver som för över 100 år sedan och många unga människor drabbas av samma öde, samma isolering och samma osynliggörande som de äldre.

Ett livslångt tillstånd för en människa i 20/30-års åldern? Ett liv som en fullt frisk människa skulle bli sjuk av!

De fysiskt handikappade kan visserligen föra sin egen talan, men det är färre och färre som lyssnar eftersom regelverket som styr den hjälp de kan få har blivit så absurt reglerad att både de och de psykiskt handikappade i det närmaste måste vara helförlamade för att få den .. och då faller hjälpbehovet inte längre under omsorgslagarna utan under sjukvården.

Ett smidigt sätt att spara pengar.

Psykiskt sjuka människor kallades sinnessvaga förr i världen och spärrades in på inrättningar för att inte besvära allmänheten, vilket medförde att de också ansågs farliga och nästan rent kriminella.

Så är det inte i dag. Den som drabbas av en psykiskt sjukdom får trevliga tabletter av psykvården, goda råd av terapeuter och skickas hem och förväntas "pigga på sig" av sig själva med dessa hjälpmedel till hands.

Att det inte fungerar är alltså inte vårdens fel utan beror på den psykiskt sjukes bristande samarbetsvilja .. trots att själva tillståndet ofta uppstått på grund av uppgivenhet/bristande självkänsla, psykisk utmattning, oförmåga att hantera livet eller ett liv som innehåller så stora svårigheter och krav att de knäckt själva livsviljan.

Allt sån´t tjafs går att lösa med tabletter och arbete, eller hur? För nu har vi inga institutioner kvar att låsa in dem i längre. I varje fall inte förrän de i ren desperation gjort något som uppfattats som samhällsfarligt eller begått något större brott som berövat en medmänniska livet.

När jag läser det jag finner under "Fattigvården" på Google, så känns det inte så främmande och avlägset som det borde? Jag känner igen tankegångarna även om handlingarna de resulterar i är annorlunda .. men har samma syfte.

Och jag skäms. Inte bara för samhället och politikerna som tydligen alltid i första hand sparar in på stödet till dem som inte kan protestera eller göra sina röster hörda utan också för media som har en sådan genomslagskraft i dag och använder den så ytligt och för alla oss som ser det hända och ändå inte gör mer.

En dag blir både du och jag gamla, och det borde ligga i vårt eget intresse att kräva kvalitetsgarantier på den vård vi kanske kommer att behöva då. Risken att vi är dementa när den dagen kommer är ju överhängande och då kan vi inte begära något alls, utan får finna oss i att leva instängda i total isolering med avbrott från fullständiga främlingar som hanterar oss efter godtycke.

Vill vi ha det så?

En dag kanske du eller jag blir offer i en olycka som medför att någon av oss blir livslångt handikappad och totalt beroende av andras stöd och hjälp. Den dagen har vi inget alternativ utan måste acceptera ensamheten och tomheten samt ta emot det som erbjuds om vi inte höjer rösten för kvalitet och rimligt självbestämmande i dag.

Känns det som ett liv värt att leva?

En dag kanske marken rämnar under fötterna på någon av oss och vi faller handlöst i en svår depression eller psykisk sjukdom. Vill vi verkligen inte ha högre kvalitet på hjälpen än vad det är i dag om det skulle inträffa?

Även om vi inte känner någon större medkänsla eller solidaritet med de svagaste i samhället så borde vi väl ha någon form att självbevarelsedrift, tycker jag?

Eller är vi alla så dumma att vi inte tror att det kommer att hända oss? Precis som de trodde, de som nu ligger ensamma och gråtande oförmögna att ta sig ur sina egna bostäder i dag.

Dagens stora nyheter i media i dag handlar inte om så här trista saker utan om Carl Philip, Carl Philip, Carl Philip, Carl Philip, Carl Philip, Carl Philip och mer om den stackars Carl Philip, och om att vi köper mer och mer värktabletter som kan ta livet av oss i "förtid"(?), att fler och fler blir vänsterhänta och om hur vi ska klara av att jobba efter att ha haft semester.

Usch ja, livet är sannerligen fyllt av problem.

Jag borde ha skrivit om något viktigare inser jag.  

DN, DN, SvD,

3 kommentarer:

  1. Nej, detta är ett viktigt ämne och kanske är det så att sedan mer än tusen år tillbaka så har äldre inte haft någon särskilt stark ställning i landet och då pga vårt bistra klimat och de som inte kunde hjälpa till på gårdarna var en belastning (ättestupet) och denna syn har vi dragits med ända in i nutiden, vilket är en stor skillnad i tex club med kulturen.

    Carl-Philip är ett utmärkt exempel på hur det går när silverskeden matar ungen upp till vuxen ålder. Går aldrig bra.

    Skrivet av en hjärnskadad vänsterhänting (eller var det så att vi är extremt intelligenta)

    SvaraRadera
  2. Tina Häll13/8/12 21:52

    Du har helt rätt! Jag har egna erfarenheter av psykvården och där måste man vara frisk nog att föra sin egen talan, tjata, tjata, det kan man ju inte så det blir de anhöriga som får rycka in...och de kan ju inte kurera psykiska problem, sina gamla kan man åtminstone stötta med besök, mm mm men de som behöver medicin, terapi mm mm, hur hjälper man dem?

    SvaraRadera
  3. Tyvärr är det ju så att funktionshindrade är en sådan liten väljargrupp att de är totalt ointressanta för politikerna.

    Förr i tiden så hade nog min son tillhört gruppen "byfånar". Jag är trots ändå glad att man kommit ifrån det epitetet.

    SvaraRadera