Booiinggg .. så ramlade polletten slutligen ner!

Från den dagen jag började blogga har jag förvånats över hur svårt det har varit att få kontakt med de politiska bloggarna? Och då menar jag dem som hamnat så högt i hackordningen att de åtminstone finns med på listorna till kommunvalen.

Det är märkligt, har jag tänkt. Här finns så gott som hela svenska folket uppdukat som ett smörgåsbord på nätet. Det är fullt möjligt att hitta dem som bloggar inom den egna valkretsen och nu när det finns personalval så skulle åtminstone jag använda mig av det för att knyta kontakter med dem. Bekräfta dem, SE dem .. försöka framstå som en trovärdig person, utan att direkt lova något och utan att bli alltför personlig.

Men icke. Ju närmare makten desto svåråtkomligare, verkar vara huvudregeln för alla partiföreträdare, men det är sossarna .. som vill bli Sveriges öppnaste parti? .. som är mest avvisande, för att inte säga oåtkomliga. Att kommentera hos dem som är mest aktiva inom s-bloggar är som att komma med en krigsförklaring och de som mer vänder sig utåt är möjligen vänliga nog att svara .. men att ta egen kontakt med människorna  utanför partigränsen eller den egna bloggen, är de helt ointresserade av.

Miljöpartister, Kristdemokrater och Centerpartister är överlag mer tillgängliga, intresserade och har bättre social kompetens, det är åtminstone min erfarenhet.

Nu ska inte jag personligen klaga. Vid ett tillfälle fick jag svar på den här frågan av en socialdemokrat som inte förstod den, eftersom h*n hade länkat till mig flera gånger?

Det hade jag inte en aning om? Länkandet är alltså väldigt viktigt för politiska bloggare? En hedersbetygelse??

Men inte för mig .. eftersom jag inte behöver klättra på någon "länklista". Om jag över huvudtaget ser det, upplever jag det som ett kvitto på att någon tyckt att det jag skrivit har varit läsvärt, vilket är väldigt trevligt, men inte uppväger den personliga kontakten som ligger i en kommentar eller ett genomtänkt svar.

En annan minnesvärd gång hamnade jag på blogglistan hos en av sossarnas toppbloggare, men eftersom jag är den sorten som inte tror på skyltar där det står "Nymålat" utan måste peta lite själv för att se om det är sant och på riktigt .. så testade jag hållbarheten med ett par inlägg om mina gamla kläder, och då försvann jag lika fort igen.

Det var helt korrekt handlat i sammanhanget, jag är .. som politisk hang-around .. lite för lättviktigt och okontrollerad för det socialdemokratiska allvaret och passar förmodligen bäst i garderoben hos det andra laget där jag .. glatt överraskad och djupt hedrad .. hittar mig själv som "annan blogg" hos den 6:e mannen.

Men jag hade fortfarande inte fattat varför ingen ser vinsten i att knyta kontakter med väljarna? Det ger ju en möjlighet att läsa in sig på nutiden, en gratismöjlighet att uppdatera en gammal politisk sanning som passerat bästföredatum, en chans att ersätta ett mögligt budskap med ett nytt och fräscht och att hitta det språk som väljarna talar nu på 2000-talet i stället för det som satte medborgarnas blod i brand under förra seklet?

Men i dag fick jag svaret i Peter Högbergs blogg när jag läste följade stycke ..

"Fick en kommentar om det där att lyssna på väljarna. Senaste trenden och jag är också med i den. Men kommentaren ställde frågan på sin spets. Är det inte så att vi ska leda och inte bli ledda? Är det inte så att just partierna ska stå för visionerna för framtiden. Vara förändringskraften? Vara dem som tar ut färdriktningen och låter väljarna döma av i valet? Varför är vi annars en massa partier och politiker? Det hade räckt med en frågespalt på en hemsida och tjänstemän som läste av det hela… Visst protesterade jag , men ljumt för det låg s mycket i det. Visst kan väljarna se detaljer som vi som partiet kan göra bättre, men att låta dem styra de stora stegen bli fel. När vi frågat vad de vill är det bättre skola, omsorg, mer personal, sänk skatten, höj skatten mm.  Eller så är det konkreta frågor på deras gata som leder dem."

Aha!!

Det är DET det handlar om .. att LEDA och inte riskera att bli ledd?

Eller som att ha "en frågespalt på en hemsida och tjänstemän som läser av det hela" eftersom väljarna inte förmår att se längre än "frågorna på sin egen gata"?

Att ta kontakt med väljarna, kommunicera med väljarna, intressera sig för hur väljarna upplever sin verklighet .. upplevs av socialdemokraterna som att de GER något TILL väljarna .. inte som en möjlighet att FÅ nödvändig information om väljarnas levnadsvillkor?

Väljarna vill bara tala om "bättre skola, omsorg, mer personal, sänk skatten, höj skatten mm" .. och ger aldrig den minsta fingervisning om hur eller varför. Jättetrist och totalt ointressant?

Det är nästan ofattbart .. men nu förstår jag!

Äntligen!!

När jag vill vara med och diskutera det samhälle som jag lever i, så upplevs det som om jag lägger mig i de "stor stegen" som jag inte begriper mig på. Allt det jag behöver veta redan är tänkt, skrivet och formulerat av dem som begär min röst för att kunna "leda" mig och "ta ut färdriktningen" så jag rör mig åt rätt håll.

På något konstigt sätt får den insikten sossarnas osynlighet och svårigheter att hantera oppositionsrollen att framstå i ett förklarat ljus?

Det förklarar kanske också varför fler hoppar av de politiska uppdragen än anmäler sig som intresserade?

(Det är konstigt hur allt förändras över tid, säger Maken när han läser igenom ovanstående. Förr var politiker kunniga och respekterade personer i samhällstoppen, människor med utbildning, gedigen arbetslivserfarenhet eller personer med egna företag eller andra synliga bevis på att de var framgångsrika och fungerade väl i samhället.

Nu verkar politiken vara till för dem som fötts in i ungdomsförbunden eller placerats där av förutseende föräldrar för att slippa slita med högre utbildning, betungande arbete eller kostnadskrävande insatser i näringslivet. Ett välavlönat arbete som passar den som inte kan/vill få något annat? För de som kan, vill och har tillräcklig kompetens släpps aldrig fram till toppositionerna."

Och jag gör som Peter Högberg .. jag protesterar lite ljumt, för det ligger något i det han säger.)

DN, SvD