Jag är så urless på feminism ..

.. genusdebatter och hela biddevitten.

Och jag vet .. jag är den lägsta bland de lägsta. Kvinna, medelklass, obildad, hetero, inte längre ung, okulturell (finns det ordet?), bosatt utanför Stockholms innerstad och inte ens fattig, misshandlad eller beroende av en man.

Nu visslar jag i kyrkan, sviker mina medsystrar, skriver om sådant jag inte begriper och om jag inte är varsam med orden nu så blir jag dessutom ett demokratiskt problem och ett hot mot yttrandefriheten?

För inte så många år sedan kunde jag tala, tillsammans med både män och kvinnor, om det som då var feministiska värderingar, lika lön för lika arbete, respekt, lika värde, rätten till min egen kropp, delat ansvaret för hem och barn samt rätten till mitt eget liv  .. nu törs jag nästan inte skriva det här inlägget.

Vad är det som hänt egentligen?

Det som är feminism i dag liknar i mångt och mycket vänsterpolitiken. Jag är inte välkommen att vara med i debatten, jag ska ledas och inte tycka själv .. eftersom det finns andra som "kan" frågan bättre, sitter inne med svaren och kan peka ut "den rätta vägen".

Jag har fel språk, fel frågor och ger fel svar om någon händelsevis skulle fråga om min åsikt. Och eftersom jag ändå inte vet vad jag talar om så kan jag ju lika gärna skriva som jag känner .. jag är urless på hela den feministiska röran, dess lättkränkthet, krav på tolkningsföreträde och munkavlebeläggande.

Jag läser vad My Vingren beskriver och tycker naturligtvis att det är förfärligt. Jag har också läst en massa kommentarer riktade till debattören Pär Ström som har varit lika förfärliga och jag tycker verkligen att möjligheten att fritt diskutera samhällsfrågor på nätet kunde användas bättre.

Men hatet och ordvalet är lika illa oavsett vem det riktar sig mot och i alla andra sammanhang kallas det för näthat och innehåller exakt samma lobotomerade budskap .. hora, bög, fitta (används ofta också till män), luder, hoppas du dör, jävla idiot, någon borde skära kuken av dig eller något annat fantasirikt.

Karin Pettersson skriver att hatet mot feminismen beror på kvinnohat som är följden av att en del människor tycker att jämlikhet, öppenhet och tolerans gått för långt.

Gått för långt?

Hur är det egentligen med jämlikheten mellan de som inte ingår i den feministiska eliten och dem som sitter trygga i sin genusbubbla? Vem talar med eller lyssnar på vanliga kvinns?

Vem bryr sig om de äldre kvinnorna som ensamma sitter i sina lägenheter, vilse i demensens dimmor och utlämnade till okända, tillfälligt anställda i hemtjänsten som tar sig in med egen nyckel?

Vem bryr sig på allvar om kvinnorna som för skitlöner slitit ut sina kroppar i samhällets tjänst och vem talar för kvinnorna som bott i Sverige i årtionden och ändå inte talar språket eller har någon ny kontakt i landet? Varför talas det inte mer om skolans flathet inför det som i arbetslivet skulle vara åtalbart som sexuella trakasserier?

Vem undrar varför så många kvinnor mår så dåligt nu när jämlikheten, öppenheten och toleransen kommit så långt?

I stället lägger feministerna krutet på att diskutera ordet hen och reagerar med kränkthet på varje "utomstående" som vill diskutera "deras" fråga. Särskilt om det råkar vara en man som vill beskriva sin syn på jämlikhet. Är det det som Karin Petterson menar när hon talar om den ökade öppenheten?

Och toleransen, var är den? Tolerans är väl knappast det ord som först dyker upp när jag läser feministiska debattartiklar i tidningen.

Vad gör feministerna egentligen? Mer än skriver debattartiklar om feminismen och kvinnohatet? Har möten om feminismen? Känner sig kränkta?

Karin Pettersson skriver .. "Alla kvinnor som tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister känner igen sig [i MyVingrens debattinlägg]. Hatet, aggressiviteten och hoten om våld. Bombmattan av könsord och våldtäktsfantasier".

Men det är de vanliga kvinnorna som enbart tolkas och kommer till tals som underlag i tidningsartiklar, som drabbas fysiskt av aggressiviteten från frustrerade, fega stackare till män som slår den som inte kan försvara sig .. och då duger det för det mesta lika bra med barnen, familjens hund, gamla föräldrar eller en svagare man som finns på plats. 

Det är de unga tjejerna som dagligen får ta den verbala bombmattan av könsord på sin arbetsplats .. skolan. 

Det är de vanliga kvinnorna som utsätts för de faktiska våldtäkterna och de 201 kvinnorna som redovisas som mördade i Aftonbladets granskning är vanliga kvinnor .. inte kvinnor som "tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister".

För inte så många år sedan var jag en nagel i ögat på min arbetsgivare. Jag kallades .. lite "humoristiskt" .. för företagets kvinnosaksalibi .. i dag känner jag absolut ingen samhörighet med feminismen.

Jag tror på att män och kvinnor är jämlika, har samma värde och bör ha samma förutsättningar. Jag vet också att de inte har det och att det finns en hel del att ändra på .. men när det gäller det som i dag kallas feminism så känns det inte som om vanliga kvinnor räknas som "riktiga" feminister. Kanske är vi inte ens riktiga kvinnor?

Hur kunde det bli så här?