Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 3 november 2013

Alla Helgons Dag ..

Ibland är jag glad över att jag bor så nära en kyrka. Som nu till exempel, när jag tittar ut genom fönstret och ser hundratals små ljuslågor fladdra på gravarna på kyrkogården. Det har hänt att vi gått runt bland gravarna tillsammans med hundarna sent, sent på kvällen när den strida strömmen med anhöriga, som vill minnas sina döda, har åkt hem och glömt bort dem igen.

Det är nästan magiskt. Tyst och mörkt. Det enda som syns på baksidan av kyrkan är månen, stjärnorna och alla de små flämtande lågorna .. och så vi med våra hundar. Till och med Rackarkotten drabbas av en stunds andakt och rör sig försiktigt på grusgångarna.

Ibland tänder vi ett ljus vid ett ensamt kors som berättar att här begravdes en liten 12-årig flicka för snart 100 år sedan. Det har aldrig varit några ljus på den här graven, aldrig några blommor och det finns bara en mamma och pappa som sörjande. Samt några hjärtskärande ord .. vårt enda barn.

Jag undrar ofta över vad som hände och vart föräldrarna tog vägen i livet efter den förlusten?

Själv får jag åka flera mil för att tända ett ljus på min pappas grav. Min mamma finns i en minneslund nära sina föräldrar ännu längre bort från mig.

Det är konstigt .. min mamma dog efter många år med en demenssjukdom och henne sörjde jag varje dag, varje minut och sekund under de sista åren hon levde. Men inte nu??

Min pappa och jag hade ett mer stormigt förhållande. Under flera år var han som död för mig och vi hade ingen kontakt alls. Sedan knöt vi gemensamt, försiktigt och mödosamt ihop de trådar som brustit och alldeles innan han skulle åka in för att göra en bypass-operation lyckades vi till och med tala om det som kändes svårast och mest sårigt.

Jag är oändligt tacksam för det, eftersom han dog i samband med den operationen.

Jag är också väldigt tacksam över att jag ärvt hans sinne för humor. Hans sista dag i livet talades vi vid i telefonen och han gick nogsamt igenom alla föreberedelser han gjort .. ifall att det värsta skulle inträffa.

Men han hade haft ett bra liv, sa han. Det var inte så bra nu, men lyckades operationen så skulle det bli bättre .. och misslyckades operationen så gjorde det ingenting för då kunde det kvitta. Hellre död än en gammal gubbe som inte klarade sig själv .. och då blev det så mörkt och dystert att det blev väldigt roligt och vi målade ut framtiden i de mörkaste färgerna som fanns och skrattade åt "lagen om alltings jävlighet".

Sedan måste han sluta för det var dags för mat och efter det var det fasta som gällde.

"Då får vi hoppas att det blir något riktigt gott" .. sa jag. "För det kan ju bli det sista du äter i livet."

Och det blev mina sista ord till min pappa.

Så varje allhelgona när jag knäböjer vid min pappas grav så tänker jag på det. Och jag viskar .. jag önskar att jag hade sagt några mer känslosamma eller kärleksfulla sista ord.

Men jag tror att om han hör mig så skulle han tycka att det var precis på det sättet det skulle sluta .. mitt i steget, mitt i livet och med ett galghumoristiskt skratt.

DN

5 kommentarer:

  1. Galghumor är härligt,det lättar alltid att kunna skratta åt elände.
    Det tar liksom lite udden av det.

    SvaraRadera
  2. Du får ursäkta anybody men jag skrattade så tårarna rann. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  3. Henrico .. be inte om ursäkt. Min pappa hade skrattat lika hjärtligt om han läst det .. och vad vet jag? .. han kanske gör det, någonstans i en annan dimension??? ;-)

    SvaraRadera
  4. Det kanske var sagt som galghumor och mest troligt så blev det inte så då sjukhusmat sällan är riktigt god, men annars så kan man också se en omtanke och omsorg i orden då det var en önskan som var välvillig och säkert genuin mitt i humorn. Inte så dåliga sista ord mao.

    SvaraRadera
  5. Passande sista ord tycker jag. Kan väl knappast finnas något bättre än att få skratta in i det sista. =)

    SvaraRadera