Förlåtelseimpulser hos Skavlan i går.

Vi tittade på Skavlan i går och det påannonserade "mötet" mellan Jan Guillou, Anne Holt och det Norska Fremskrittspartiets Per Sandberg var väl inte vad jag hade förväntat mig?

Till att börja med så förstod jag inte alls varför Jan Guillou satt där som försvarare av Özz Nûjens och Ehsan Fadakars påståenden att Norge är ett rasistiskt och själviskt land som behandlar de fattiga som djur??

Vågade Aftonbladet inte låna ut chefen för tidningens sociala medier??

Efter att ha läst den här länken som jag fått via Häxan Mexan, så har jag all förståelse för det. (tack Maja, den här nyheten var 7 år yngre än AB:s senaste rubriker i ämnet!)

Men medge att det kändes lite rumphugget och snöpligt när det tomgångsmalande "samtalet" avslutades med att Jan Guillou konstaterade att .. om Sverigedemokraternas företrädare hade liknat dem som företrädde det Norska Fremskrittspartiet så hade vi svenskar inte haft några som helst problem .. eller något i den stilen.

Nähä??

Då var det faktiskt mer givande att träffa Martin Luuk, Kristian Luuks mer okände bror. Mer olika än så kan nog inte ett par bröder bli och i samma trevliga anda, som sedan spillde över på  "det allvarliga samtalet", bad den ene brodern den andre om ursäkt för att han hade varit otrevlig utan att ha vetat om det .. eller något i den stilen??

Så var det dags för min absoluta favorit hos Skavlan , Niklas Källner, att göra ett inslag där han frågade förbipasserande om de hade några syskon som förtjänade en ursäkt.

Det hade de!!

Och eftersom jag älskar Niklas intervjuer så fick jag också en känsla av att jag hade åtminstone EN händelse att be min lillebror om ursäkt för.

Jag har aldrig gjort det tidigare och jag tror inte att vi någonsin talat om händelsen? Frågan är om han ens minns den .. eller hann registrera vad som hände, när det hände?

Jag var i alla fall 15-16 år och han 9-10, obeskrivligt irriterande och påfrestande, enligt min uppfattning. Vi var ensamma hemma, våra föräldrar var sena och jag tror att jag skulle laga något åt oss båda .. även om det verkar orimligt? I varje fall så var vi i köket.

Min bror studsade omkring och knuffades, retades och gjorde sig rolig på min bekostnad och på den tiden var jag inte fullt så behärskad som jag lärt mig vara i dag, så ...

.. plötsligt rann sinnet. Jag stäckte ut handen och greppade det som fanns närmast och ..

.. drämde stekpannan i huvudet på honom!

Tiden stod stilla.

Så vände han på klacken och gick tyst uppför trappan till sitt rum.

Jag var som förlamad. Det var inte meningen och det kunde ju lika gärna ha blivit en visp?

Men nu blev det ju en stekpanna!

Tänk om han dog??

När det inte hördes ett ljud från övervåningen så smög jag upp och hittade brorsan försjunken i djup sömn .. men vid liv och utan synliga men.

Några timmar senare kom våra föräldrar hem, min bror sov lugnt vidare och vi har aldrig, vad jag minns, diskuterat vad som hände den dagen.

Så ... FÖRLÅT ATT JAG DÄNGDE STEKPANNAN I HUVUDET PÅ DIG!! Det var inte meningen och jag hoppas att det inte var det som gjorde att du är så sorgligt obegåvad när det gäller matlagning som du är i dag?

Phu!! ....

Ahhh!! Nu känns det genast MYCKET bättre!