Aldrig mer?

Jag var ett nyfiket och vetgirigt barn. När?, Var?, Hur? och Varför? var mina vanligaste och viktigaste ord och är det fortfarande.

I 10-12 års åldern upptäckte jag att det fanns enorma skillnader i det samhälle som jag växte upp i och det som format mina föräldrars och mor- och farföräldrars generationer. Det var otroligt intressant och fantasieggande och jag var förmodligen en riktig pest när jag oupphörligen krävde .. berätta om hur det var FÖRR.

Vi talade nästan inte alls om samhällsfrågor eller politik i mitt hem, men min mamma som hade annat för sig än att berätta om den "forntid" sin hon växte upp i, gav mig Moa Martinssons bok "Mor gifter sig" och möttes av en stormflod av ytterligare frågor.

Jag kunde inte fatta hur människor kunde leva så? Att min mamma kunde berätta om barnrikehus/kvarter där barnen var så smutsiga att de fick gå till varmbadhuset, under skoltid, för att tvättas av, medan hon och hennes syskon hade både badrum och vattentoalett? Att det fanns fattiga som de mer välbärgade skänkte kläder och mat, att det fanns luffare/hemlösa som sov på höskullen, vindar, källare eller i uthus och skrämde livet ur spröda själar som levde sina liv i värme och trygghet.

Min mamma berättade om S:t Sigfrids sinnessjukhus i Växjö, och om hur de sinnessvaga/idioterna hördes skrika i natten och ibland fick gå "lösa" i parken, som var i närheten av där vi bodde. Hon hade varit livrädd och särskilt med tanke på att hon var gravid. Kanske var det därför jag föddes tre veckor för tidigt och blev som jag blev??

Gamla människor bodde kvar hemma, ofta hos sina barn. Under min barndom fanns mammas farmor som en svartklädd och skygg skugga på övervåningen hemma hos mormor och morfar och jag var både rädd och nyfiken .. men höll mig undan och "lämnade henne i fred".

Det fanns ålderdomshem .. men jag visste inte var eller vilka som fanns där? I böckerna kunde jag läsa om hur gamla placerades hos den som krävde minst betalning? Funktionshindrade barn var något som läkare och barnmorskor rekommenderade chockade föräldrar att placera på institution och glömma bort .. för allas bästa. Tids nog skulle de nog få ett "riktigt" och friskt barn. Förståndshandikappade och en del fysiskt handikappade doldes som en skamlig hemlighet, gömdes eller behandlades som ren underhållning av okunniga halvvuxna barn eller utnyttjades av vuxna som inte tillerkände dem mänskliga egenskaper.

Det var skillnad på folk och folk .. förr. Alla barn kunde inte leka med alla barn .. det kunde vara farligt? Man kunde också skämma ut sig och bli omöjlig på äktenskapsmarknaden om ett tycke uppstod mellan "fel" personer?

Det var hemskt och fantasieggande att höra "levande" vuxna berätta om en tid som inte hade den minsta likhet med den verklighet som jag själv levde i och jag tvingade alla "gamlingar" .. som gissningsvis var i 40-65-årsåldern .. att berätta om och om igen.

Så det var!!! Direktörer, fabrikörer, disponenter, godsägare, läkare och rektorer .. det var finare folk, som man lyfte på hatten (?) för, niade och som inte umgicks med "vanligt folk" som bodde i hyreslängor.

Vilken tur att det inte är så NU .. tänkte jag .. DÅ!

Och vilken tur att det ALDRIG någonsin kommer att bli så igen.

Nu läser jag .. upplever och ser med egna ögon, hur gamla människor vårdas i hemmet av en make/maka med egna problem och eget hjälpbehov. Hur heltidsarbetande vuxna barn försöker få tiden att räcka till för att kunna kontrollera att de gamla föräldrarna åtminstone lever. Hur dementa, förvirrade gamla sitter ensamma i ångest, passivitet och otrygghet i lägenheter de inte längre riktigt känner igen sig i .. i skräck inför det ögonblick när någon okänd vrider om nyckeln till dörren som skyddar från det okända hemska utanför.

Jag läser om par som levt tillsammans i 40, 50, 60 år och tvingas skiljas de sista åren därför att ingen finns där för att stödja och hjälpa. Hur den som blir lämnad kvar tvingas sälja allt och skaffa sig ett nytt boende därför att pengarna inte längre räcker till när den "omhändertagne" maken förutom räkningarna för mat och läkemedel måste betala 4-5000 kr/månaden för en säng på ett äldreboende där h*n lämnas ensam och utan sysselsättning de flesta av dygnets timmar.

Aldrig mer??

Kommunerna säljer ut äldrevården till lägstbjudande i dag som i går .. det jag upplevde med gymnastik och terapi i en äldrevård där promenader på stan var fullt möjliga, var tydligen bara ett mellanspel i ett samhälle som levde på lånade pengar?

Jag läser om en 16-årig flicka med självmordstankar som hamnade på låst avdelning på rättspsyk bland  psykiskt sjuka vuxna och kriminella och om oförberedda tonåringar .. som som vuxit upp i förskolor och skolor som inte gett dem någon som helst hint om vad som förväntas av en självgående vuxen .. som drabbas av depressioner och psykisk ohälsa när de inte kan navigera i ett allt mer krävande samhällsklimat?

Jag läser om funktionshindrade som tvingas flytta från de skräddarsydda boenden som de levt i sedan 44 år tillbaka eftersom huset delvis ska omvandlas till genomgångsboenden för rehabiliterade kriminella, missbrukare och hemlösa.

Det fattas bara dementa äldre så hade man samlat samhällets svagaste och mest utsatta på ett och samma ställe utan stöd eller övervakning?? Hur smart är det och vart leder "genomgången" i boendet i en stad där det inte finns några andra boenden?

Det finns journalister som, i dag, lyriskt skriver om "de goda institutionerna" där funktionshindrade kan leva undangömda från samhället .. oavsett handikapp, önskemål eller individuella behov? Hur länge dröjer det innan vi får läsa om drömmen om de goda institutionerna där vi kan dölja ALLA som inte passar in eller kostar för mycket??

Jag hör berättas om unga psykiskt funktionshindrade kvinnor .. som bor i egna lägenheter med boendestöd från kommunen .. som utnyttjas av män som inte tillerkänner dem mänskliga egenskaper annat än som gratis sexobjekt. För hur ska en kvinna som fungerar på ett barns nivå kunna veta vem som springer kommunens ärenden bland alla dem som har nyckel till hennes lägenhet?

Jag läser om dem som flyr verkligheten in i missbruk och som ingen kan eller vill hjälpa eftersom samhället "saknar resurser".

Trygghet, skyddsnät och försäkringar ... som skulle förhindra att FÖRR aldrig skulle bli NU??

Men barnrikehusen och fattigkvarteren är ju ändå borta, eller hur?

Fast jag ser hur de kryper närmre. Vi bjuder in 1000-tals människor till trygghet, framtid och frihet ... men har inget att erbjuda? Det finns inte ens någon planering INNAN de står framför oss med sitt hopp, sina drömmar och sin längtan efter ett annat och bättre liv än det de lämnat?

Migrationsverkets prognos för asylsökande under nästa år är 52000-69000 människor .. oräknat anhöriginvandring till de som redan finns i landet. Lika många människor som i en medelstor kommun .. under ett år?

Jag hörde en intervju där den fullt berättigade frågan ställdes .. var ska de placeras när de anländer? De asylboenden som finns är ju fullbelagda av människor som inte kan komma därifrån därför det saknas bostäder? Svaret blev .. vi vet inte!

Frihet och framtid .. när det inte ens finns bostäder eller arbete i sikte inom rimlig tid?

Vi bygger utanförskap, placerar människor i bostäder där ingen vill bo .. har inget att erbjuda som för framåt mot förändring och anser oss i alla fall vara världens mest generösa folk som gjort oss förtjänta av omvärldens tacksamhet och högaktning? De som ställer frågor, vill strukturera och styra upp eller ifrågasätter resultatet av godheten, är rasister och främlingsfientliga .. vilket bidrar till att bygga det uppdelade samhälle där de goda sitter i värmen och välmågan och ger till de "nödlidande" och skräms med de "farliga".

Stackare och idioter, säg det gärna rent ut .. styrda av överklassen som inte längre är fabrikörer eller direktörer utan politiker, mediaeliten eller "statsunderstödda kulturpersonligheter".

Aldrig mer?

Eller .. det var bättre förr?

Det finns de som tror att allt kommer att bli ljust och vackert om vi bara byter ut ett gäng politiker mot ett annat.

Glöm det!

Det är pengarna som styr .. nu som då .. oavsett om partibeteckningen är röd eller blå. Det var pensionerna, som de som nu är gamla hade betalat in, som finansierade det som var världens bästa samhälle. Nu är de slut .. nu tuggar vi i oss de pensioner som betalas in i realtid .. och äter upp de ungas framtid.

När det sparas, sparas det underifrån .. på dem som inget har, som bara kräver och därför bör få så lite som möjligt. Den individuella lågbudgetförvaringen förvandlas bara till kollektiv lågbudgetförvaring .. tro inget annat.

Frihet, framtid, personlig integritet och individuella lösningar är sådant som kostar pengar och skänks inte bort gratis .. oavsett vilken färg det är på regeringen.

Det enda vi ska vara rädda för, är om landets ekonomi dyker ytterligare eller om kostnaderna för en allt mer behövande befolkning skenar .. för då vet vi ju vilka som först får betala notan, eller hur?

Eller så får vi göra som Lars Ekborg rekommenderar i ovanstående monolog .. "Bunta ihop och slå ihjäl" de som är i vägen och till besvär.

DN, DN, DN, SvD,