Jag har helt slutat att reagera ..

 .. på det som händer i samhället. Eller helt och helt .. det kanske är mer riktigt att beskriva det som att jag mer eller mindre har tappat lusten att skriva om det.

Björn Wiman på DN har skrivit intressant om journalistik och kultur och ett litet tag satt jag och lekte med tanken på vad som skulle hända om allt statligt stöd försvann? Skulle resultatet bli en ny och spännande tid med bredare ramar och yvigare penseldrag? Mer skapande kreativitet i stället för dagens missnöjeskultur?

Eller skulle det bara bli demonstrationer och fullt slagsmål?

Så läser jag om regelverken för småföretagare och tänker på alla enmansföretag som lägger ner nu när ägarna går i pension. Inte ens deras egna barn vill fortsätta eftersom de värdesätter den fritid som föräldern tvingades lägga ner på redovisningar, statistik och skriftväxling med diverse myndigheter. Men vad är det för mening att skriva om det .. alla vet ju att det är meningslöst att ens försöka starta något eget utan att låna miljoner och riskera hela sin framtid.

Men Sifo har släppt sin månadsstatistik och tittar man på skillnaden mellan förra valåret 2010 och årets statistik så har nästan ingenting hänt. Det enda vi kan se säkert är att sossarna har tappat lite mer, Vänsterpartiet har ökat i nästan motsvarande grad, Centern har dalat lite mindre än sossarna och den minskningen ligger förmodligen inom felmarginalen i likhet med Kd:s. Miljöpartiet, Folkpartiet och Moderaterna står och stampar på exakt samma fläck som förra valåret och Sverigedemokraterna har störst ökning av alla vilket vi redan visste.

Gäsp!

I mina ögon så befinner sig de svenska väljarna i vänteläge. Så gott som ingen som jag talar med har någon klar uppfattning om vad de ska rösta på i september.

Missnöjet med dagsläget är tydligt och misstron mot i första hand sossarna är minst lika uttalat.

De stora frågorna är som alla vet arbetslösheten, bostadsbristen, sjukvården, äldrevården, omsorgen om gamla och handikappade och skolan .. där de flesta upplever den som ett slags förlängt dagis .. dvs förskola.

Ett fåtal har fått för sig att ett enormt guldregn kommer att falla över välfärden om bara riskkapitalisterna kastas ur landet .. för det har Jonas Sjöstedt lovat! 

Stackars människor. Så besvikna de kommer att bli om Vänstern får sin vilja igenom.

MEN .. det finns inte en enda människa som jag har talat med som inte halkar in på samma mening ..

.. "fast det är klart, blir vi bara fler och fler som ska dela på samma pengar så blir det naturligtvis sämre?"

ALLA hamnar förr eller senare där. Oavsett om vi talar om vården, omsorgen eller skolan, oavsett om jag talar med äldre, yngre, arbetslösa, anställda, pensionärer eller egna företagare. Det spelar inte heller någon roll var i världen vederbörande är född .. det blir samma uppgivna konstaterande.

Blir det fler jobb så blir det inte i samma takt som befolkningsökningen. Blir det fler bostäder så räcker de nog inte till för alla som behöver dem, satsas det mer på skolorna så är det förmodligen inte tillräckligt med tanke på förutsättningarna och samma gäller alla andra områden som väljarna tycker är viktiga.

Det är nog de frågorna väljarna förväntar sig svar på, tror jag? Ett svar som förklarar hur det ligger till, går ihop sig, är tänkt???

Fast de törs inte ställa frågan högt eftersom våra politiker genom sin tystnad visar att den är sååå känslig och farlig att de till varje pris tänker undvika att svara på den.

Trots att den handlar om något så vanligt och ofarligt som ekonomi?

Pengar, alltså??

Så vi väntar .. och väntar .. och när det till slut står klart att det inte kommer några svar är det för sent för statistiken .. då kommer valresultatet att berätta vad vi slutligen har bestämt oss för.

Själv har jag ingen aning, ärligt talat?

DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD,