Så otroligt naivt, ogenomtänkt och okunnigt.

Under många år arbetade både jag och Maken inom ungdomsvården. Ungdomsvårdskolor och ungdomsfängelser hette det då.

Där mötte vi dem som redan från sitt första andetag befann sig utanför samhället och som sedan byggt upp egna identiteter, i egna sammanhang, i egna grupperingar i ett eget utanförsamhälle.

Det var ibland hjärtskärande att höra berättelser om en verklighet som den som berättade inte ens förstod hur fel den var. De flesta av dem som samhället hade omhändertagit för "samhällsfostran" var totalt motståndare till själva idén .. de väntade bara på den dagen då de kunde återvända till tryggheten i det egna sammanhanget. Hur destruktivt det än var.

Många kröp in under skinnet och blev nästan lika nära som familjemedlemmar och en del kom så nära att de faktiskt blev familjemedlemmar och bodde med oss kortare eller längre perioder.

Nu ser "ungdomsvården" inte riktigt likadan ut har jag förstått. Men det är förmodligen samma ungdomar som hoppar av skolan i förtid i dag som i går.

Sossarna går i dag ut och meddelar att de vill "stärka grundskolan". De vill att gymnasieskolan ska bli obligatorisk för alla, att alla program ska ge högskolebehörighet, för att styrka yrkesprogrammen.

För ju fler som går länge i skolan desto lägre ungdomsarbetslöshet. Fiffigt va!

Så sist men inte minst så kommer det ett "utbildningskontrakt" som tecknas med alla under 25, som inte klarar av studierna. Där slås det fast att den som inte fullföljer studierna inte heller är berättigad till socialbidrag eller studiebidrag.

Dagens Nyheters Mikael Delin ställer den självklara frågan .. Riskerar de inte större utanförskap utan socialbidrag??

Men det tycker inte Ibrahim Baylan, som är övertygad om att ingen hamnar utanför om samhället bara ställer upp med utbildningar, arbete och praktik.

Det största problemet med "våra grabbar" var inte att få iväg dem till skolan och kompisarna. Det största problemet var att få dem att stanna där hela dagen och att delta i lektionerna i stället för att göra något roligare som innefattade snatterier och olovlig körning.

Det går så bra att förklara framtiden och villkoren och möjligheterna och erbjuda hjälp och stöd .. men vad hjälper det när tryggheten finns hos kompisgängen i stället för i vuxenvärlden. Vad hjälper all välvilja i världen eller vilka hot som helst när den enda plats, utanför hemmet, där du känner dig som en riktig och godkänd människa är den miljö och det sammanhang som alla försöker frigöra dig ifrån.

Det går att göra en kriminell karriär även om timpenningen är oanständigt låg. Vi räknade ut det tillsammans med en av "våra" killar. Men han tyckte att det var värt det .. man sparar ju in på maten och hyran och det måste ju också räknas med.

Det gick bra för en del av dem vi mötte då och det gick förtvivlat illa för många av dem. De som lyckades hade turen att möta en partner från den "riktiga världen" och en kärlek som höll fast när osäkerheten, självföraktet och gamla vänner hotade att omintetgöra alla framsteg.

Det finns inte ord för hur mycket jag beundrar dem som lyckades mot alla odds.

Och det finns inte ord för hur mycket jag sörjer dem som förlorade allt, trots att alla möjligheter och förutsättningar fanns ... utom den mest grundläggande tryggheten i början av livet.

Men hur kommer nu den här gruppen av ungdomar att reagera när alla försörjningsmöjligheter dras in när de misslyckas ännu en gång i den långa raden av misslyckanden som deras hela liv har bestått av.

Var söker de sin trygghet och försörjning tror Ibrahim Baylan? Var hittar de det människovärde som de tvivlat på sedan den dagen då de upptäckte att det fanns skillnader i samhället?

En del barn föds in i socialt utanförskap. De ser ingen väg in i det samhälle som Ibrahim Baylan lever i och i många fall så är de också sina föräldrars kryckor och stöd. I skolan saknar de ibland till och med det språk, de erfarenheter och de sociala beteenden som är själva förutsättningen för lärandet.

Men skolan är en egen värld där det precis som i samhället i övrigt gäller att positionera sig för att inte hamna i underläge .. och där har barnen från "utanförskapet" en fördel genom sin styrka, stryktålighet och kalla erfarenhet.

Man kan bli bäst på att vara sämst.

Och tar samhället sin hand ifrån dig så fortsätter du nog med det är jag rädd.

Ingen av våra "ungar" saknade uppfinningsrikedom, självironi, förmåga till konsekvensanalys eller intelligens, men själva skolmiljön tvingade in dem i ett sammanhang som deras självbild och självförtroende inte klarade av.

Ska vi verkligen hjälpa den här gruppen så måste vi börja med deras föräldrar .. och det går inte genom att dra in försörjningsbidragen.

För en sak glömmer Ibrahim Baylan .. det är många som blir föräldrar långt före 25 års ålder!

Vad händer med deras barn om båda föräldrarna bryter "utbildningskontraktet"?

DN, DN, SvD, Skånskan, Skolvärlden, Sanna Rayman