Av noll och inget värde!

Efter 4 månaders kisande, krusande och smygande lyckades jag äntligen tyda tecknen på ringen som Glamourduvan Dita bär runt sitt vänstra ben.

Och det säger väl en hel del om min inställning till mina medmänniskor att jag verkligen trodde att alla våra problem därmed var över. Duvan skulle få åka hem och jag skulle slippa oroa mig .. eller??

Det borde ha gått upp ett ljus redan första veckan tycker man. Då googlade jag på "saknad duva" och "försvunnen duva" och hittade hur många aktuella upphittade duvor som helst .. men inte en enda människa som efterlyste en borttappad eller försvunnen?

Där borde jag nog ha tänkt till lite?

Men nu gjorde jag inte det utan ringde glad i hågen till Brevduveföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning utan hänvisade till Duvavelsföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning men motvilligt plockade fram ett telefonnummer som jag kanske kunde försöka ringa.

Kanske kunde försöka ringa??

Hmmm? Kan vi tala lite i klartext här? Kommer någon att bli glad om jag ringer?

Nej!

Om det går att spåra ägaren .. tror du h*n kommer att hämta duvan?

Nej!

Är du säker?

Ja! Det är en gammal duva .. 7 år. Felmärkt dessutom. Ingen vill ha en så gammal fågel. Förmodligen är det någon som "gjort sig av" med den. Men om den är störande så får du väl försöka få tag i någon som kan skjuta den?

Skjuta den!!!!!!!!! SKJUTA GLAMOURDUVAN DITA!!!! Jag älskar den här duvan!

Och då blev i alla fall mannen på Duvavelsföreningen glad .. för han unnade också Dita ett hem .. på ålderns höst.

Så nu antar jag att vi har en duva några år framöver? Vi har satt upp en mer permanent matplats som hon är mycket misstänksam mot och köpt en ordentlig foderkopp som hon är livrädd för. Så småningom ska vi försöka få till ett mini-duvslag som hon kan tänkas acceptera någonstans .. hur det nu ska gå till?

För det måste vara dragfritt, långt från Makens bil och oåtkomligt för katten och duvhöken .. samtidigt som det bör befinna sig inom det område som hon verkar anse som sitt, och dessutom ska det gå att göra rent det på ett lätt och inte alltför svindelframkallande sätt för mig som är rejält höjdrädd.

Men när jag läser om Gärd Johanssons upplevelser av geriatrisk vård så tänker jag, att det är nog inte någon större skillnad om du är duva eller människa när du blir gammal.

Gamla människor och gamla duvor går inte att använda till avel. Duger inte till att prestera något som ger intäkter eller berömmelse till någon, tar bara plats som någon yngre behöver bättre och är bara kostsamma, krävande, besvärliga och oinspirerade i största allmänhet.

Och det allra värsta verkar vara att det blir så många .. som ingen vill ta ansvar för.