Det är inte lätt att ta livet av sig ..

.. särskilt inte när du blir gammal och behöver hjälp i hela din livsföring. Det insåg jag när jag besökte min dementa mamma och fann undangömda tabletter överallt bland de få tillhörigheter hon fortfarande kunde behålla i det rum som hon senare skulle dö i.

Men det var många, långa och plågsamma år kvar till den dagen. År som hon uppenbart ville slippa.

Om jag hade kunnat hjälpa henne så hade jag gjort det, men det enda jag kunde göra var att låta tabletterna ligga kvar.

När Makens gamla mormor fyllt 100 år insåg hon att kroppen skulle svika henne innan döden och hon uttalade en bestämd önskan om att få dö hemma. Hon talade också om att ta sitt eget liv hellre än att hamna i den vårdsituation som hon sett många av sina vänner och släktingar tillbringa sina sista år i.

Men hur??

Tabletter är inte så lätt att få tag i .. särskilt inte den sort som medför en snabb och barmhärtig död vid överdosering. Om du inte dör innan hemtjänsten anländer så är ju risken överhängande att du bara påskyndat det omhändertagande du ville slippa. Helst bör du ju också använda fler sorters tabletter som så att säga förhöjer effekten hos varandra .. men med en outhärdlig värk och med en distriktssköterska som nitiskt och sparsamt delar ut dagsransonen, så är det svårt att samla ihop rätt antal utan att det märks.

Att gasa ihjäl sig i bilen är ju uteslutet eftersom de flesta äldre med dödslängtan inte längre har någon bil .. eller ens möjlighet att köra någon till ett undanskymt ställe där det går att dö i fred.

Det kanske vore något för färdtjänsten? .. sa Makens mormor galghumoristiskt. Den sista resan som betalas i förskott och beställs utanför landets gränser? Men det är väl inte säkert att de kommer .. och så får man sitta och vänta helt i onödan, som vanligt! Eller så blir det någon annan stackare som hamnar på fel adress ... 

Att hänga sig stupar på samma orsaker. Ytterst få äldre vårdbehövande klarar av att fästa ett rep på lämplig höjd, än mindre att klättra upp på en pall utan att riskera att ramla, bryta benen och ytterligare förvärra en redan desperat situation och att försöka skära av pulsådern är också vanskligt för den som är både darrhänt och reumatisk.

"Jag får hoppa från balkongen" .. sa Makens mormor, som bodde 6 trappor upp. Men eftersom hon inte var mer än en och halv meter hög, inte kunde ta sig fram utan rollator och balkongräcket en meter högt så insåg hon att det förmodligen inte kunde fungera.

"Jag kan ställa fram en pall" .. sa Maken hjälpsamt och så skrattade vi tillsammans åt det som egentligen inte var så värst roligt.

Och så blev det som hon absolut inte ville. Vi försökte med hemtjänst i alla former och hemsjukvård så långt det gick .. men hon hamnade till slut på en vårdavdelning och i en miljö där hon vantrivdes varje minut, medicinerades så hårt att hennes verklighet blev skev och skrämmande och hon dog rädd, arg, förvirrad och med en känsla av övergivenhet och svek.

Av de här två kvinnorna och många fler som jag mött i samband med besöken hos dem och andra anhöriga .. har jag lärt mig att det gäller att ta beslutet om att avsluta livet INNAN önskemålet uppstår?

Hur lätt är det? När VET man att loppet är kört, tiden är slut och att allt hopp är förgäves .. innan det händer?

Jag tror att den enda orsaken till att det inte blir fler självmord bland äldre, som känner desperation inför den situation de hamnat i, är att de faktiskt inte KAN göra det. Det sitter hundratals ensamma människor isolerade i lägenheter de inte kan ta sig ur, inspärrade i liv de inte vill leva och tvingade till en förnedrande verklighet som de upplever som outhärdlig .. därför att det inte finns något alternativ.

Våra äldreboenden är dessutom inte något som vi själva skulle välja för den egna framtiden. En förvaringsplats där det går att skylla på Någon Annan när insikten om att mamma och pappa far illa blir för svår att förhålla sig till. Ofta är de inte heller bra arbetsplatser för dem som skulle kunna göra dem bättre.

För att inte tala om den åldersdiskriminering som faktiskt existerar när de äldre blir en för påtaglig och jobbig påminnelse om livets ändlighet. Ur syn, ur sinne .. tror jag det finns ett mycket gammalt ordspråk som säger. Det är väl ungefär så som större delen av samhället .. dvs vi .. reagerar?

Vi glömmer att det inom varje människa finns samma behov, samma längtan och samma krav på att bli anständigt bemött som hos oss själva. För även om ytan är skrynklig och kroppen böjd så finns det på insidan någon som levt, lekt, drömt, skrattat, älskat och fortfarande vill leva ett liv med innehåll, som alla andra.

Och jag tror inte att jag har träffat någon äldre som blivit beroende av samhället som inte sagt ... om jag bara kunde få komma UT!! Få se gräs, blommor, skog, höra fåglar kvittra, känna solen, se barn leka och människor leva, klappa en katt eller hund, prata med någon .. och jag ryser av fasa när jag inser att det kanske är just den verkligheten som jag kan förvänta mig.

DET kommer våra politiker inte att vilja tala om under den här valrörelsen!

För då skulle de vara tvungna att tala om den tickande bomb som de åldrande 40-talisterna innebär. Än så länge handlar det om rätt pigga 64-73-åringar .. men det är inte många år kvar förrän merparten kommer att kräva hjälp, stöd, äldreboenden och sjukvård.

Insatser som det redan nu råder brist på. Och vi lever länge nu för tiden, så de som har platser nu kommer att ha kvar dem när de nya behoven uppstår.

Lägg sedan till arbetslösheten, kraven på satsningar på skolan, de ökande sjukskrivningstalen och den ökande bristen på utbildad sjukvårdspersonal så bör var och en inse varför varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven kommer att nämna äldrevården annat än i svepande och till intet förpliktigande ordalag under det närmaste året.

För det handlar inte bara om att det  "snålas och sparas"och planeras kortsiktigt, som Monica Gunne skriver i AB .. det handlar om att det faktiskt INTE FINNS pengar till ALLT och att de gamla och handikappade alltid hamnar längst ner på prioriteringslistan. 

Inte ens om Stefan Löfven får makten att höja skatterna bortom alla gränser så räcker det till ALLT ÅT ALLA .. och de "tärande" kommer alltid att hamna bakom dem som anser att de är viktigare och mer lönande och plockar vi för mycket från de stora skattebetalarna så riskerar vi att förlora de skatteintäkter och arbetstillfällen de ger i dag trots en vikande orderingång.

Det är en farlig balansgång våra politiker har framför sig de närmaste åren.

Jag lovar, och skulle till och med kunna satsa pengar på, att det enda som kommer att sägas är att .. det ska satsas, utredas, så att äldrevården blir "bättre".

Bättre än vad? I förhållande till vad? Hur ska det åstadkommas? Satsas på vad då? Hur mycket? Var ska pengarna tas? För det inser väl även våra politiska ledare att det inte räcker med att mumla om personal eller insatser när det inte ens nu finns faktiska bostäder eller utbildad personal till dem som behöver dem i dag och att kommunerna definitivt inte kommer att kunna tillgodose de kommande behoven inom överskådlig tid.

Det kommer att tigas ihjäl, om inte vi och de "objektiva, opolitiskt granskande journalisterna" .. vilka det nu är?? Om det ens finns några?? .. KRÄVER korten på bordet, förstås.

För det är tryggare att veta vad du har att förhålla dig till än att upptäcka att den inte finns någonting alls bakom de goda men tomma orden och löftena. I dag har vi laglig rätt att åldras tillsammans med stöd från samhället .. men det finns inte en enda kommun som kan tillgodose de nuvarande och kommande kraven utan ta medel från andra samhällsgrupper som också lagligt och ovillkorligt behöver dem.

Själv ska jag försöka se till att få en grind på vår egen balkong, köpa och knyta ihop en snara på ett bra rep som kan bromsa fallet, så att mitt liv kan avslutas .. innan samhällets omsorger kväver den sista livsgnistan.

Sedan är det bara att hoppas att jag inte glömmer bort alltihop innan det är försent?

AB, AB, Expr., DN, GP, GP, SVT,