Med en växande känsla av obehag ...

.. följer jag den politiska debatten. Eller det som är den godkända versionen av debatten numera, när vanliga människors tankar, frågor och åsikter får mindre och mindre utrymme på de stora arenorna.

Men under ytan så finns det en växande grupp som tänker "fel", inte får de svar som de borde ha rätt till och inte ens får de fakta som behövs för kunna att bilda sig en rättvisande bild att ta ställning till. Det är obehagligt och det är skrämmande.

Efter Almedalen insåg jag att politiken egentligen inte vände sig till mig. Jag är så fel jag kan bli.

Till att börja med så är jag fel sorts kvinna eftersom jag inte är uttalat feminist, inte ser på alla frågor ur ett genusperspektiv, inte brinner för rätten att använda ordet hen och inte ens är ett offer ur någon som helst synvinkel.

Dessutom så är jag för gammal, för outbildad och därmed helt ointressant i alla andra sammanhang också.

Till råga på allt så tillhör jag fel "grupp". För som jag ser det har landet delats upp i olika grupper med olika värde. De intellektuellt och kulturellt högtstående Storstäderna, de exotiska, utsatta och hjälpbehövande Förorterna samt den totala motsatsen till Storstäderna .. Landsbygden .. Sveriges svarta hål där Sverigedemokraterna påstås hämta sin näring?? Dumma, obildade människor som envisas med att bo på ytor som borde vara avsedda för storstadsmänniskans lek- och rekreationsperioder.

Ett visst intresse hade jag kanske kunnat tilldra mig om jag åtminstone hade varit RIK  .. eller FATTIG .. eller bedrövligt SKULDSATT? Men som vanlig medelklass med välordnad ekonomi är jag den ointressantaste av alla ointressanta i alla sammanhang utom de minuter som det tar att stoppa ner en valsedel i en låda.

Fel åsikter har jag också när jag tycker att hat och tillrättalagda "sanningar" alltid är ett dåligt sätt att bemöta meningsmotståndare. För det hatas på nätet och särskilt mycket hatar man dem som anses hata mer än dem som anser sig hata hatet mest?

Det skrivs lögner och falska påståenden som ska skapa opinion för önskad åsikt och det formuleras anklagelser utan grund, nyheter vinklas så att inte ens den det handlar om känner igen sig, det spottas och spys ut vidriga meningar utan mening .. och mitt obehag växer mer och mer samtidigt som jag blir tystare och tystare med vad jag egentligen tänker och tycker.

Det som känns mest obehagligt är att det på något märkligt sätt finns ett godkänt hat som kan ta sig minst lika osmakliga uttryck som det icke godkända hatet? Det är samma ord, samma grovhet, samma dumhet .. men olika avsändare. En godkänd och en otillåten??

För mig är ett samhälle aldrig bättre än hur det behandlar dem som inte kan göra sig själva hörda.

För politiker, journalister och andra opinionsbildare är samma människor bara intressanta om någon annan kan göra vinst på dem? Eller om den finns en chans vinna Makt och Härlighet genom att uttala sig på ett icke-förpliktigande, men ömsint sätt OM dem.

För övrigt kan deras liv vara hur vidriga som helst .. det behöver inte diskuteras för huvudsaken är att det inte blir någon vinst.

Ordet vinst används dessutom väldigt luddigt. Den vinst som behövs för utveckling och förbättring, den vinst som betalas ut i löner, representation, "utbildningsresor" och andra förmåner, den vinst som plöjs ner i kommunala svarta hål och den vinst som görs möjlig genom smart hantering av ränteförmåner .. alltihop klumpas ihop i begreppet vinst av politiker och journalister som inte kan skilja det ena från det andra.

Förluster i människovärde och livskvalitet är tydligen något helt ointressant som inte behöver diskuteras. Det är uppenbarligen något som vi måste acceptera eftersom det handlar om "utgifter" ... pengar som kan gå till något bättre om vi tvångsintegrerar hjälplösa, utsatta, skyddslösa människor i ett samhälle där de helt saknar orienteringsförmåga?

Är det någon som ifrågasätter det så kan man alltid dra fram vinstbegreppet en gång till så tystnar kritiken.

Med en växande känsla av obehag inser jag att jag strider för en förlorad sak när jag vill att vi ska sätta fokus på de mest hjälplösa och hjälpbehövande i samhället .. för vi kan när som helst bli en av dem om det vill sig illa.

Med en växande känsla av obehag förstår jag att jag förutsätts vara så dum att jag köper de budskap som skapas på redaktioner och partihögkvarter. "Landsbygdens folk" .. ska matas med samma löften som "Förortens invånare" fram till september nästa år.

Löften vars hållbarhetsdatum går ut i samma ögonblick som vallokalerna stängs.

Och obehaget blir inte mindre av att jag inser att jag står på fel sida av den klyfta i samhället som uppstått mellan Storstadens företrädare och de grupper som utsetts som solidaritets- eller hatobjekt tillsammans med alla andra som anses vara för dumma för att se den verklighet som de skapat åt oss att tro på. Den klyftan är större och djupare än den klassklyfta som det är så populärt att hänvisa till när det är valår.

Klyftan mellan de som finns och betyder något .. och de som är så obetydliga att de behandlas som osynliga är just nu väldigt påtaglig, tycker jag. Men möjligen kan någon förklara det med att jag inte märker den foliehatt som alla andra ser?

Vad ska jag rösta på om ett år?

Jag behöver ingenting för egen räkning, vägrar att hata någon på grund av åsikt, religion, sexuell tillhörighet, kön, etnisk tillhörighet eller politisk åsikt. Jag vill inte ens hata dem som inte delar den vägran eller dem som det är allmänt godkänt att hata.

Det enda jag vill ha svar på är hur de som har sämst förutsättning, saknar röster att ställa krav och som behöver stöd och hjälp i hela sin livsföring ska få rätt till samma människovärdighet och livskvalitet som alla andra.

Vilket parti kan presentera något annat än klyschor, floskler och luftiga visioner när det gäller dem??

DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Expr.,