Bara de döda fiskarna följer strömmen.

Jag har precis läst ut Hanne Kjöllers bok, "En halv sanning är också en lögn", och jag känner mig nästan lite utmattad.

Det är ingen lättläst rolig bok, inte ens en underhållande bok, men det är en bok som gav mig bakgrunden till mycket som jag undrat över men aldrig kunnat ställa rätt frågor om. Jag har inte möjligheten att ens få tag i rätt människor att fråga .. men det har Hanne Kjöller.

Min känsla när jag plöjer igenom denna svidande kritik av svensk journalistik är att Hanne Kjöller absolut var tvungen att skriva och publicera den för att bevisa för sig själv att hon fortfarande var vid liv, för att kunna simma motströms mot frisk luft och för inte kvävas bland de döda fiskarna som andra .. som jag .. inte har en chans att passera.

"Jag menar att journalister har en viktig roll i det demokratiska samtalet. Ett upplyst folk är en förutsättning för en fungerande debatt. Just därför har jag svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner. Och just därför skriver jag den här boken" .. så skriver Hanne Kjöller själv.

Så raddar hon upp fall efter fall av sensations- och offerjournalistik där vi läsare bara fått ta del av det som ger önskad reaktion.

Och jag får bekräftat, i fall efter fall, att jag inte burit en missklädsam foliehatt eller varit empatilös eller cynisk i mina funderingar som följt efter det att jag tagit del av den bristfälliga informationen.

Jag som läsare tycker att det här är en viktig bok. Den innehåller det jag just nu saknar i svensk journalistik ... fakta och en helhetsbild. Särskilt när det gäller kvällstidningarna. Och jag kan inte låta bli att undra .. lönar det sig verkligen med att skapa vinklade intervjuer med hjälp av halvsanningar och halvlögner?

Jag behöver ju bara se till min egen familj. För ett par år sedan köpte vi regelbundet båda kvällstidningarna .. i dag köper vi ingen.

Jag vet inte riktigt hur jag känner efter att ha läst den här boken?

Men det närmaste jag kan komma är att jag känner mig ren. Nästan samma känsla som uppstår när jag arbetat hårt med något riktigt äckligt och sedan kommer ut ur duschen och upptäcker att det är borta.

Läs den här boken för du kommer garanterat inte att lockas att göra det med anledning av goda recensioner.

De enda jag hittills har hittat klandrar Hanne Kjöller för att hon inte också löser gåtan med VARFÖR tidningarna inte källgranskar i tillräckligt stor omfattning och VARFÖR de serverar läsarna de halvlögner och halvsanningar som förhindrar dem från att bilda sig en egen uppfattning.

Skribenterna godkänner alltså kritiken, men kräver också en analys av varför journalister skriver som de gör? En liten Brask-lapp borde kanske ha bilagts boken .. härtill var de nödda och tvungna???

För annars har kritiken inget berättigande???

SvD, DN, Bokia, AdLibris, Cdon, Ginza,