Det mest förbjudna ..

.. var en gång Kerstin Thorvalls roman som handlade om en mogen kvinna som levde i något som i dag skulle beskrivas som sexmissbruk efter en uppväxt med en psykiskt sjuk far och en kall och kontrollerad mor. En bok som tack vare det blev det mest förbjudna att uttala sig uppskattande om .. om man hade ambitioner på att kalla sig kulturell och/eller intellektuell.

I dag skulle vem som helst kunna skriva om sitt sexmissbruk eller sin känslokalla uppväxt utan att någon skulle höja ett ögonbryn och likasinnade skulle strössla med likes, sympati och egna livsberättelser. Men det betyder inte att toleransen är högre utan bara att de förbjudna ämnena har förändrats.

I dag är något av det mest förbjudna att erkänna att man läser Avpixlat, som verkar ses som ett koncentrat av allt hemskt som det går att samla ihop under rubriken Sverigedemokrater. Ändå tänker jag göra just det.

I och för sig så läser jag inte Avpixlat särskilt ofta av samma skäl som gör att jag så gott som aldrig tar del av SVT:s debattprogram .. de ger båda en allt för kraftigt vinklad bild av en verklighet de vill att jag ska tro på.

Men på twitter hittar jag i dag en länk till ett öppet brev .. Till Statsministern .. från en man som heter Rolf Malm, och jag läser det, känner igen mig och när jag sedan läser Dick Erixons senaste bloggpost .. Från subkultur till Sverigevänlig folkrörelse .. inser jag hur illa våra folkvalda politiker handskas med det förtroende de fått av väljarna.

Decemberöverenskommelsen är avgörande för hur väljarstödet för Sverigedemokraterna kommer att se ut i framtiden .. sa Gustav Fridolin när han skulle kommentera regeringens vikande opinionssiffror och jag är helt övertygad om att han har rätt.

Decemberöverenskommelsen var bekräftelsen på att oavsett vad väljarna än tycker .. eller röstar på .. så kommer våra folkvalda politiker att vägra att lyssna. Oavsett hur mycket opinionssiffrorna sjunker kommer de att leva i förvissningen om att ingenting kommer att förändras och att DÖ antingen kommer att ge en borgerlig majoritet eller en rödgrön dito. Något annat alternativ har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas.

Vilket gör att vanliga människor som Rolf Malm .. och jag själv .. blir mer och mer frustrerade och mer och mer övertygade om att det faktiskt bara finns ett enda sätt att påverka politiken i en annan riktning än den förs i dag.

Att rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.

Det är ett surt äpple att bita i. För bara ett år sedan var det en "förbjuden" tanke .. i dag känns det eller röstskolk som de enda alternativen.

För i likhet med Rolf Malm har jag barn och jag är mer orolig för hennes framtid än vad jag någonsin tidigare har varit. Jag kan bara hålla med när han skriver att vi under de senaste åren har blivit ..

Ett folk utan politiskt inflytande, utan känslan av att kunna påverka, utan podium för att sina angelägna frågor, utan nationell gemenskap, utan trovärdig information i media blir ett kväst och hemmablint folk med engagemanget inkapslat i byxfickans knytnäve. Man inser att Sverige har blivit ett extremt land där öppenhet, besinning och omdöme är bannlysta egenskaper – men att man maktlöst måste inse att man inte kan göra något åt det.

Det är ingen bra känsla .. delas den av många är den inte bra för landet, eftersom den kväver all framtidstro och bara skapar hopplöshet och frustration. Stefan Löfven myntade ordet "utvecklingsmoral" i sitt Almedalstal och hoppades att det skulle leda till att medborgarna löste sina egna problem utan kostnader för staten .. men var är politikernas utvecklingsmoral? Var är visionerna, hur vill de att vårt land ska utvecklas och vilken verklighet vill de att medborgarna ska leva i och sist men inte minst .. HUR ska de genomföra vad det nu är de vill göra med den makt de var så angelägna om att erövra?

Ingen vet och ingen törs egentligen uttala några andra framtidsdrömmar än att alla ska öppna sina hjärtan och hoppas på det bästa. Vilket är samma taktik som Raskenstam .. landets mest berömde solochvårare .. hade när han brände ensamma, förälskade och blåögda änkors besparingar.

Dick Erixon skriver bl.a .. istället för att värna den svenska identiteten och utifrån tryggheten i det välbekanta omfamna globaliseringens utmaningar, har etablissemangen hånat det svenska och öppnat för invandring på en nivå som aldrig förr förekommit. På något sätt liknar dagens partier den internationaliserade överklass som fanns på 1800-talet. De partiaktiva idag vill gärna ut i Europa, till välbetalda jobb i Bryssel. Men de glömmer att de flesta svenskar inte har sådana ambitioner utan helt andra vardagsbekymmer.

Och så avslutar han med följande rader som väl beskriver de tvivel jag själv har ..

De gamla partierna borde ha förmåga att förstå var det svenska folkets balanspunkt finns. Men jag känner allt mindre hopp.

Om inte den gamla makten gör det, kommer den att ersättas av en ny. Det är så en levande demokrati fungerar.