Mannaåret 1975

I en kartong i ett skåp har jag ett större antal klipp och kopior som jag samlat på mig genom åren. En del är rätt ålderstigna och bereder mig ett stort nöje när jag läser igenom dem och eftersom våra politiker har dragit sig tillbaka i sitt årliga sommaride så tänker jag dela med mig av Mr Trends krönika i Veckans Affärer den 16 januari 1975.

Men innan dess vill jag helgardera mig mot att någon, i dessa missförståndens tid, ska tro att jag på något sätt roas av forntidens mans- och kvinnosyn. I dag när vi lever upplyst, feministiskt, jämställt, genusanpassat och korrekt manshatande VET jag naturligtvis att Mr Trends krönika är en ren kränkning mot alla kvinnor och endast kan användas som avskräckande exempel och som ett motbjudande tidsdokument.

Så här kommer en klart olämpligt 40 år gammal text som aldrig skulle kunna publiceras i dagens upplysta samhälle ..

Knappt har året begynt förrän vi ser att FN utlyst 1975 till "Det internationella mannaåret". Själv fallet ställer vi oss bakom en sådan manifestation.

Mannen är en av världens största könsminoriteter. Få kön i vårt planetsystem behandlas som mannen. Visste ni att mannen därför regelbundet dör före kvinnan, visste ni att han är klenare till hälsan, att han stressas mera och att han (för att hålla beståndet under kontroll) med återkommande mellanrum används som bomb-, granat- och gevärseldmål och ständigt dessutom lider av ett orensonligt behov att slå sönder saker, strypas, se blod, supa, svära och bära attachéväska.

Det är verkligen dags att mannens problem uppmärksammas på en mera global nivå.

Visste ni att mannen också nästan alltid tilldelas bara de taskiga jobben med den högsta marginalskatten: plis, president, premiärminister, rörmokare, boxare, brottare, fångvaktare, förhörschef, tillsyningsman, verkställande direktör, artillerist samt gruvarbetare.

Få kategorier utnyttjas så hänsynslöst som mannen. Nästan alltid har kvinnan de trevligaste sysslorna: amma barn, vagga barn, plocka bär, virka, sticka, sy, lägga håret, sköta sjuka, städa, laga mat samt dansa balett på Folies Bergères.

Vi var inte mer än fem år då vi tillsades av vår fader att lära oss duscha kallt, en ovana vi först med uppbjudande av våra yttersta krafter lyckats befria oss från. Samtidigt fick vi se våra systrar ligga och gona sig i heta karbad.

Sjuårig tilldelades vi en plats i en vargungepatrull och erhöll samtidigt en fruktansvärd slidkniv med vilken vi vid flera tillfällen nära nog skar av oss händer, öron och flera anhöriga.

Våra systrar fick motsvarande tid gulliga dockhus att möblera och växte upp till harmoniska, lätt fetlagda varelser.

I skolan sattes vi brutalt i träslöjden. I åtta år försökte vi tillverka ett skärbräde för gurka utan framgång. Hur ska du någonsin kunna bli en riktig karl? undrade vår mormor.

Mot denna bakgrund har vi icke svårt att förstå behovet av ett mannens år i FN:s regi. Vi vet män som ännu det progressiva året 1975 likt slavar hålls kvar på arbetsplatsen långt in på småtimmarna och som första gången får se sina egna barn i samband med konfirmationen. Vi vet bankdirektörer som inte får ha sin nallebjörn på skrivbordet därför att det anses omanligt. Vi vet män som i tunnelbanan tvingas undertrycka sitt självklara behov att få sticka halsduk.

Vi vet män som inte får gå hem till sin sjuka älskade därför att de sitter i sammanträde och andas in livsfarlig tobaksrök och får hemorrojder.

Därför hälsar vi med tillfredsställelse Mannaåret 1975 och har för att celebrera det bett vår sekreterare servera oss kaffe minst tå gånger varje dag. Med kaka.

Vi vill inte längre stå på tå för alla .. / Er tillgivna Mr Trend

Efter att ha återgivit detta skakande tidsdokument från en fasansfull tid, och innan jag därför går och tvättar händerna, har jag bara två funderingar ..

Var Mr Trend synsk och skrev anonymt för att slippa nättroll och twitterhat 40 år senare?

Fanns det något Internationellt Mansår 1975? Eller var det bara ett påhitt för att kunna sprida anonym och kvinnofientlig propaganda?

HAX kommenterar dagens samtalsklimat

Karin Sörbring hyllar Zara Larssons befriande kaxighet

Jenny Madestam vill att politikerna ska rädda idealen

Toklandet skriver om Jenny Madestam

Rebecca Weidmo Uvell skriver om martyrer