lördag 5 september 2015

Känslor.


 Jag är fullt kapabel att känna medlidande, empati, hjälplöshet, trygghet, upphetsning, förvirring, förakt, extas, skuld, misstänksamhet, skam, tillit, oro, ilska, hopplöshet, frustration, sorg, självbelåtenhet, hopp, glädje, ensamhet, kärlek, skam, lycka, rädsla, förvåning, chock och resten av det mänskliga känsloregistret.

Jag tror faktiskt att ALLA människor föds med den förmågan.

Därför är jag helt övertygad om att jag inte tillhör en exklusiv liten högsensibel skara som har till uppgift att förmedla känslor till de känslolösa massorna genom att marschera, demonstrera eller manifestera särskilt utvalda känslor medelst plakat eller slagord.

Med tiden kanske förmågan till vissa känslor försvinner av en eller annan anledning. Hopp, är något som är lätt att bli av med till exempel.

Själv har jag inte kvar förmågan till hat. Även när jag besöker de särskilda forum som är avsedda för ändamålet .. #svpol på Twitter eller kvällstidningarnas webbsidor, till exempel .. kan jag inte uppbåda något våldsammare än förakt. Det är jag tacksam för, eftersom hat är så destruktivt att det kväver alla möjligheter till samtal, förståelse, samarbete och problemlösning.

Den som ägnar sig åt hat ser för det mesta inte ens hatobjektet som en verklig människa. Vilket gör att den som hatar mest, förmodligen har förlorat sin förmåga att kunna identifiera sig med eller förstå andra människor ur ett annat känsloperspektiv än sitt eget.

När jag .. en gång vart fjärde år .. gör mitt val när det gäller vilka som ska styra landet, så är det alltså inte ett högsensibelt gäng som ska förmedla de känslor jag har som jag väljer. Mitt val, eller rättare sagt, de politiker som får min röst, ska förhoppningsvis kunna göra något åt det som väcker känslor av .. bland annat .. empati, hjälplöshet, hopplöshet, rädsla eller sorg.

Jag vill ha en regering som GÖR något. Har lösningar. Förslag till lösningar? Faktabaserade framtidsplaner? Jag vill ha en ledare som leder, pekar ut gemensamma mål och  .. med ett visst mått av ärlighet i alla fall .. redovisar vad jag kan förvänta mig av framtiden.

Jag traskar alltså inte iväg till vallokalen för att jag behöver någon som då och då kommer fram och talar om känslor. Speciellt inte de känslor som vederbörande själv känner för ögonblicket.

Jag kan känna och uttrycka mina känslor själv och behöver ingen som gör det åt mig.

I morgon kommer landets statsminister att göra ett av sina sällsynta framträdanden och hålla tal i Stockholm om flyktingkrisen och EU:s ansvar. Han kommer att tala om känslor. Om vikten av att alla hjälps åt och är solidariska. I allra värsta fall kommer han att tala om ett enskilt barn som förlorade sitt liv i föräldrarnas strävan efter en framtid som inte blev hans.

Detta enda barn har blivit en symbol för den flyktingkris som statsministern tänker tala om. Bilden av ett litet dött barn på en strand eller i famnen på en hjälparbetare, har delats över hela världen, gjorts verklig i en sandskulptur av enorm storlek, försetts med vingar, lagts i en övernaturligt stor ängels eller den Gode Samaritens famn, placerats i glaskista eller i en helt annan omgivning än den verkliga med hjälp av photoshop.

Det är omöjligt att beskriva alla olika sammanhang som goda, empatiska människor placerat den lille, döde pojken i. Det enda som återstår är att någon kreativ människa inser det kommersiella värdet och köper ensamrätten till nyckelringar eller smycken med barnets bild och texten "Remember".

De bilderna gör nästan mer ont att se än den första bilden, även om uppsåtet förmodligen är det motsatta.

Jag hoppas Stefan Löfven nöjer sig med att tala om ALLA barn som far illa eller mister livet när de följer sina föräldrar på flykten från hemlandet.

Två saker vet jag i alla fall säkert .. att han kommer att tala om hur viktigt det är att alla som kommer hit "kommer i jobb" och att han inte kommer att tala om hur vilka jobb alla ska "komma i".  





Johan Westerholm uttrycker det här mycket bättre än mig på Ledarsidorna i likhet med Fnordspotting på sin blogg och läs gärna Etno Press som jag tipsades om av "Lensof"

14 kommentarer:

  1. Tack för att du sätter ord på hur man känner sig som en mental disktrasa. Kunde inte sätta det bättre på pränt än du gjort. Börjar vår statsminister yra om hur vi solidariskt skall lösa flyktingfråga så skriker jag. Babbel och tomma ord utan verklighetsförankring. Fy F@n.

    SvaraRadera
  2. Nog tycker jag att ditt inlägg också är väl värt att läsa. Dina tankar är också mina i det rådande känsloträsket. Man behöver stöd i villervallan.
    Rekommenderar en blogg som ger en dimension till : ethnopress.se.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag lägger genast till en länk.

      Radera
    2. Sök på ordet tiggare på den bloggen. Jag fick en rejäl aha-upplevelse när jag läste en nu rätt gammal artikel om hur han såg på tiggare. Hm, det kan ha varit två på raken.

      Huvudet slogs nog på spiken om hur Sveriges politiker tänkt sig att exportera svenskt tänkande och funktion till omvärlden. Istället kom omvärlden hit ... och politikerna står handfallna inför detta.

      Radera
  3. Inte mina ord, men mycket av mina tankar. Jag fortsätter att hoppas att vi trots allt är många som delar dem//Gunnie

    SvaraRadera
  4. Jag håller med, och jag väntar fortfarande på att regeringen skall börja laga allt som de har ansett vara trasigt i Sverige de senaste 9 åren innan de ger sig på att försöka laga hela världen.

    Är det någon som fått något svar på vad regeringen gör för att fixa allt som de har haft så starka känslor mot?

    Någon?

    /henrico

    SvaraRadera
  5. Åh Henrico, det var länge sedan! :-)
    Hur mår du? Är allt vä?

    Svaret på din fråga är väl självklar .. de har bestämt sig för att allt löser sig "när alla kommer i jobb".

    Det känner de starkt för. Kan vi begära mer? ;-o

    SvaraRadera
    Svar
    1. Givetvis löser sig det allra mesta om de kommer i jobb! Det är just alla överens om.

      Sedan är Sverige då uppdelat i två läger i den frågan. De som tror att snöbollen har större chans i he-t (med dagens politik) och de som uppenbarligen fortfarande tror att någon i sjuklövern har ett ess i rockärmen. Ett som de ännu inte visat.

      Radera
  6. Mår kalas, numera har jag drabbats av en otrolig livsglädje och tar vara på livets alla glädjeämnen.

    Träffade en otroligt vacker kvinna också som var ett fantastiskt stöd för mig, vi ses dock inte längre vilket är tråkigt men jag mår kalas.

    Nytt jobb har jag också, och jösses vad det kändes ovant i början men jag får otroligt mycket beröm av våra kunder så jag håller på att ta igen allt jag missat de senaste 10 åren typ.

    Nästa år kommer jag nog vara redo för ännu större utmaningar jobbmässigt och kärlekslivet löser sig också, det är jag säker på. :-)

    Kort och gott, jag mår fantastiskt och lever nästan min dröm nu.

    /henrico

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säger bara grattis till dig från djupet av mitt hjärta

      Radera
  7. Jag har undrat och svaret kunde inte bli bättre. Det är något att tänka på .. när allt är som jävligast kan det vända och bli fantastiskt!! :-)

    SvaraRadera
  8. https://www.facebook.com/mattias.karlsson.9889/posts/10152985726586097
    bra av Mattias K

    SvaraRadera
  9. Fö har Julia C skrivit en mycket bra söndagskrönika där hon länkar till dig! http://snaphanen.dk/2015/09/06/sondagskronika-rapport-fraan-skampaalen/

    SvaraRadera
  10. Varje barn som dör är det djupaste av tragik. Ett liv som tas alldeles, alldeles för tidigt. Samtidigt blir jag chockad över hur man istället för att sök förstå mäniskors drivkrafter - och därmed mer säkert och effektivt kanhjälpa dem, istället - precis som du säger - gör denne 3-åring till en moralisk symbol över Europas skuld och snålhet. Det tog inte mer än någon dag förrän det visade sig att lille Alan, och hela hans familj, redan hade asyl i Turkiet och också hade bott där i flera år. Familjen flydde alltså inget krig, hade ingen i hälarna. Istället skulle det visa sig att fadern ville ha tandimplantat, och hade uppenbarligen fått bilden av att sådana görs gratis i Sverige. Denne familjefar sätter sin fru och sina två barn i en båt som överfylls av människor. Är detta en ansvarsfull förälder? Knappast. Ändå inte ett ett ord om detta i svensk press. Hade man agerat likadant som svensk förälder hade man nog åtalats för vållande till annans död.

    Svensk signalpolitik dödar.

    SvaraRadera