Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 5 juni 2013

Att vara ett offer?

Jag är inte längre ung och därför kan jag nog påstå att jag har en ganska stor erfarenhet av att vara kvinna.

Jag är alltså kvinna, tycker inte att det är speciellt märkvärdigt med män, är inte högutbildad, har varit lågavlönad men har också lyckats få rätt bra och välavlönade jobb .. trots dessa urusla förutsättningar? Men förmodligen har jag aldrig hoppat så högt att jag känt av det mångomtalade glastaket?

Men i så fall har det handlat om ointresse och inte om diskriminering på grund av mitt kön.

Av de strider jag utkämpat i livet har jag vunnit fler än jag har förlorat. Mitt liv har haft sina höjdarmoment och sina djupa dalar, men jag har också haft väldigt roligt med det så här långt. Jag har varit gift med samma man sedan den dag då jag hittade en som jag kunde skratta med och klänga på .. och vi har fortfarande roligt tillsammans, trots att vi inte har en enda åsikt gemensam. Det är kanske det som gör äktenskapet levande, vad vet jag?

Han är inte feminist, om man uttrycker sig milt.

Det är inte jag heller .. i ett uttalat gruppbegrepp. Det enda försöket i den vägen var när jag gick med i F!, deltog i årsmötet och gick ur samma dag som jag kom hem. Jag gör i alla fall som jag vill, viker inte ner mig förrän jag har överbevisats om att jag har fel och jag låter andra människor ha sin övertygelse om den inte drabbar någon annan. (Men det är klart att jag tjafsar lite om att min åsikt är bättre .. det är ju mänskligt!)

Däremot så är jag helt övertygad om människors lika värde ... vilket verkar vara en helt annan sak?

Ändå så är jag ett offer?

På grund av mitt kön?

När jag läser den dansk/svenska debattväxlingen i DN så blir jag bara trött, Det är så mycket ord, så mycket självrättfärdighet och kampen verkar viktigare än det förväntade resultatet. Jag vet inte vad jag ska kalla alla feminister, jämlikhetsivrare, genusforskare och allt vad de heter, med ett gemensamt namn? Men de påminner till förväxling om yrkesmilitärer? Det är fienden där och fienden här och försvaret är för klent, kan inte mobilisera tillräckligt, det saknas resurser och utbildade soldater, det farliga landet är farligt och staten skjuter inte till tillräckliga anslag.

Jag undrar NÄR jag blev ett offer?

Inte när jag var barn i alla fall, det vet jag bestämt. Fram till 12-13-års åldern var det ingen större skillnad mellan killar och tjejer. Den enda kränkning jag kan påminna mig är den dagen när min yngre bror fick en yxa i present och jag fick en fyrfärgspenna .. vilket var väldigt påkostat på den tiden. Men förmodligen så fick jag den eftersom jag var duktig på teckning och målning och redan då hade en erkänt dålig avståndsbedömning?

I dag har jag min egen verktygslåda och min egen yxa. Jag har ingen större nytta av den, ingen törs komma i närheten när jag svingar den och jag är fullständigt urusel på att klyva ved. Men det beror nog inte på könet utan på förmågan till avståndsbedömning eftersom jag är betydlig skickligare med sågen och vedklyven?

Men sedan då, när hormonerna började brusa och killar blev sexobjekt och våta drömmar om nätterna? Blev jag inte lite offer då i alla fall?

Nu hade jag turen att vara ung i en tid då kvinnor tillerkändes sin egen sexualitet och bestämmanderätten över sin egen kropp, samtidigt som männen fortfarande respekterade att kvinnorna hade den rätten. Då var det aldrig någon som talade om att någon var skyldig att ställa upp på sexuella krav av solidaritet med den andres behov??

Att börja trixa med krav och skuldkänslor i sängen liknar 1800-talet enligt min mening. Gör du något med din kropp mot din vilja så har du till slut ödelagt din egen lust och längtan .. tycker jag, men uppenbarligen inte de flesta???

Under min skoltid hörde jag aldrig .. aldrig  .. någon som ropade nedsättande könsord efter någon. Såg aldrig .. aldrig .. någon som tog någon på brösten eller mellan benen offentligt, ett beteende som förmodligen hade medfört social utfrysning. Vad som hände när spriten var inblandad på fritiden kan jag däremot inte svara på .. men å andra sidan, vem kan det?

Jag kan ärligt säga att de få gånger som jag har hamnat i situationer av sexuella trakasserier så kan jag nämna vederbörande med namn .. bortsett från den gången jag blev klappad i ändan av en man i Londons tunnelbana .. och jag kan lova att de som försökte, aldrig försökte igen.

I hela mitt liv har jag bestämt över mig själv, min egen kropp och mitt liv. Jag har gjort medvetna val som kanske inte passar dem som går genom livet med feministiska glasögon .. men de har passat mig och det anser jag vara huvudsaken.

Jag ögnar igenom de dansk/svenska debattartiklarna och har inga synpunkter alls på det de skriver.

Men jag undrar .. bortsett från rätten till abort och föräldralagstiftningen som hände innan det minst 30-åriga stora jämlikhetskriget, trots allt genustänkande, alla debattartiklar, direktsända debatter, böcker, högstämda tal, statligt avlönade jämlikhetsarbetare/genusforskare/kalladetvadnivill-ideologer .. vad har egentligen hänt? Har någonting blivit avsevärt bättre för kvinnor nu och hur kan det då komma sig att unga kvinnor verkar vara mer utsatta, lider av svårare utseendefixering, dubbelarbetar mer och har mindre kontroll över sina kroppar och sin tillvaro än vad jag hade ... före radikalfeminister, genusvetenskap och jämlikhetsdebatt???

För något måste vara fel när jag ser tillbaka och tycker att jag var friare och behandlades bättre än de som växer upp i dag .. trots alla dessa brinnande kvinnosakskämpar??

DN, DN, AB,

9 kommentarer:

  1. Det låter friskt @anybody
    Ett bra inlägg i den pseudodebatt som följt i vågorna runt artiklarna i DN o Danska Politien.

    Leroy

    SvaraRadera
  2. Kusinen från landet5/6/13 20:13

    Jag minns hur chockad jag blev när jag för ca 40 år sedan satt på spårvagnen och hörde två tjejer kalla varandra för hora, i all vänskaplighet. Det skulle aldrig, aldrig ha förekommit under min skoltid, som då inte låg så där våldsamt många år bakåt i tiden. När tjejer själva kan kalla varandra så, hur ska då killarna kunna veta hur fel och kränkande det är?

    SvaraRadera
  3. Jag säger som vår Drottning : Nej jag är inte feminist - jag är feminin.

    SvaraRadera
  4. =)
    http://www.equil.net/?p=1647

    SvaraRadera
  5. Jag tycker allt det här med feminismen inte är speciellt tilltalande men jag reagerar ju instinktivt emot allt som liknar någon slags kollektivisering av människor i olika fack i stället för individer. Speciallt ogillar jag när man från ett ovanifrån perspektiv talar ned till folk om hur de skall vara.

    Hua, ryser. :-)

    Jag undrar också vad det är som hänt för när jag var yngre så var det viktigt att se alla som egna individer med allt spännande som det medförde, typ ökad tolerans mot att vi alla är galna på vårt eget specialla sätt. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  6. Bra kommentar Henrico. Själv tycker jag att bl a Feminism-debatterna visar på hur viktigt attityder, sociala relationer och sammanhang, identitets markörer och jämförande inställningar till andra människor har blivit.

    Det kanske alltid har varit viktigt, men känns nu tydligare. Politiska sakfrågor känns oviktiga. Det är mera en typ av livstilsuppfattningar som gäller. Kyliga analyser får inget företräde någonstans, utan hånas närmast. Känslosamma utsatthets utspel däremot hjälper oss positionera våra upplevelser. Runt detta formar vi våra attityder stöttad av socialt likaberoende.

    Lite av en medieteater. Vi använder oss av samhällsproblem för vår egen skull. Istället för att lösa dem.

    /RdW

    SvaraRadera
  7. Till RdW:

    Jag kan inte minnas att det varit så viktigt med identitetsmarkörer förrut, snarare uppfattade jag att det var viktigt förrut att se varje människa som en individ med allt som hör till först och främst.

    Det har alltid passat mig också, som funktionshandikappad egen företagare, sportnörd och lite galen på mitt vis vill inte jag att samhällen skall hålla på att klassificera människor.

    Därför tycker jag också illa om när jag hör uttryck som "män är män och kvinnor är kvinnor". Det låter lite trist att reduceras till en mansroll som någon annan skall definiera. Denna någon annan vem det nu är.

    Därför hyser jag också en stark misstro till politiska partier som kommunicerar ut en stark auktoritet och där kvalificerar sig SD klockrent då de hela tiden håller på att kategorisera in människor hit och dit.

    Nä, om man inte inser vad man går miste om genom att inte ha ett öppet sinne i relationen till andra går man miste om väldigt mycket spännande i livet. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  8. Jag tror att människor ser individen,men det är helt naturligt att det tar tid att lära känna varandra,vi väljer själva vad vi vill göra av möten ned andra och det är ingen som kan tala om för oss hur vi förhålla oss till det.

    SvaraRadera
  9. Så är det säkert, Henrico och Mona. Man talade förr om att se individen, betydligt mer än man gör nu. Och själv vill man förbehålla sig rätten att göra bedömningar runt denne.

    Samtidigt som politiken är mycket dålig på det. Och kanske inte kan vara så jättebra. Man måste se allting generellt och övergripande. "Behandla alla lika". Det blir kanske ett naturligt kategoriserande. Indelning av folk i olika kategorier. Se på människor som brickor i en spelplan nästan.

    Det vore då lite skönt att höra politiker som ser avvikarna, de som kanske är lite udda, utan att passa in i någon användbar schablon. De som trotsar alla målgrupper och inte alls passar in så entydigt någonstans. Vi kanske alla tillhör flera målgrupper samtidigt.

    Måste vi ha ett helt annat debattklimat för att få en så nyanserad politikerkår?

    Många samhällsfrågor diskuteras numera med perspektivet "politiker som tar ansvar". Underförstått att de borde ta mer ansvar. Underförstått att de borde få mer makt. Och hur mycket makt behöver de för att ta ansvar över andra människors liv? Och är de verkligen lämpliga för det? När de inte ser individerna. Inte har kunskaperna. Inte jobbar underifrån. Inte förstår drivkrafterna. Inte har kreativiteten. När de tänker inskränkt. Är de verkligen lämpliga att bygga samhället i detalj?

    Ulla Andersson (v): "När den privata marknaden inte tar sitt ansvar för bostadsbyggandet så måste vi politiker göra det". Jaså, hur då? Hur bra blir det? Med vilken kunskap? Med vilken kreativitet? Med vilka drivkrafter? Med vilken kärlek till situationens möjligheter? Och hur mycket makt behövs då för att göra det?

    Istället försöker politiska krafter öka den livstils attityd som finns i debatten. "Borgarna är trötta. Samhället är ju utarmat. Starkare ledare behövs". Sådant som kan relateras socialt, och riktar bort fokus från teknisk sakdebatt.

    RdW

    SvaraRadera