Hjälplös?

Under taket i vårt hus bor flera familjer, fullständigt hyresfritt.

De flesta är svalor men det finns också sparvar och andra fåglar som jag inte vet namnet på. När jag går in på vinden på våren är det ett evigt tjatter och krafsande när ungarnas föräldrar är på ingång.

Svalor är förskräckligt slarviga föräldrar!

Varje år hittar vi svalungar på de mest oväntade ställen, men oftast brukar de hamna i stuprören.

Om inte vi själva uppmärksammar nödsituationen eller hör deras panikslagna krafsande, brukar katten se till att vi gör det med sitt ihärdiga stirrande så att vi kan starta räddningsaktionerna. Stuprören har nu monterats isär så många gånger att formen börjar se rent konstnärlig ut.

Vi har satt särskilda stuprörsnät i hängrännorna, men det verkar som om dom flyttar på sig med tiden och det är inte helt lätt att kontrollera eftersom vårt hus är väldigt högt.

Det rasslar och krafsar, vi monterar isär och när jag försiktigt för in handen i röret känner jag fjädrar och en darrande kropp. Försiktigt, försiktigt får jag ut svalan, som naturligtvis är helt skräckslagen .. och inte ett dugg tacksam.

Jag har en fasansfull höjdskräck, men en gång när en svalunge lyckats fastna med vingen under takfoten monterade jag ihop de två långa stegarna som behövs och klättrade upp.

Jag var livrädd!!

Så livrädd att när jag äntligen kom upp, vågade jag inte släppa taget i stegen med någon hand. Svalungen skrek och försökte komma loss mitt framför mina ögon men hjärnan ville inte ge den nödvändiga signalen till händerna. Jag fick klättra ner igen och springa och hämta hjälp, det kändes inte så bra.

Tornsvalor är helt hjälplösa på marken.

De kan inte flyga om de inte får kasta sig ut från hög höjd och något av det mest magiska jag vet är att få kasta upp en hjälplös svala i luften och se hur den far iväg i perfekt flykt mot himlen!

En del människor är som svalor. De flyger högt och i perfekt flykt, men om de fälls till marken kan de bli liggande. Fortfarande underbara och perfekta, men fullständigt hjälplösa.

När jag tar en strandsatt svala i mina händer och kastar den mot skyn är det ett magiskt ögonblick för oss båda. Svalan får sitt liv tillbaka och jag får tillfredsställelsen i att veta att utan mig hade det inte fungerat.

Lika lite kan det behövas för att ge en medmänniska flygförmågan tillbaka.

En utsträckt hand som inte släpper taget. Ett vänligt ord, ett leende eller bara känslan av att bli sedd och bekräftad kan vara skillnaden mellan livsvilja och total apati för den som befinner sig i en förtvivlad situation.

Jag kom att tänka på det i dag när vi hittade ytterligare en svala som försökte flaxa sig in i skuggan där den låg helt hjälplös på grusgången utanför garaget. Det behövs inte så många ord om man är lite uppmärksam och verkligen ser .. och hör .. behovet hos den som behöver en hjälpande hand.

AB,