Syrenerna har slagit ut och det här enorma buskaget är precis där jag går för att hänga tvätt. Det luktar vidunderligt och jag stannar, tar ett steg in bland grenarna, blundar och bara njuter av doften. I skogen har de första liljekonvaljerna öppnat sig och det är fullt, fullt med smultronblom på vårt favoritställe ... naturen överträffar sig själv den här årstiden.
Då är det ju jättekonstigt att jag varje år blir lika sorgsen och låg. Ingenting känns som det är någon idé med och jag är bara trött, trött, trött.
Trött på människor som bara ljuger och bråkar. Trött på att alltid göra samma saker dag ut och dag in och trött på mig själv som inte tar mig i kragen och sätter igång med något.
Varje år när syrenerna slår ut blir jag lika uppgiven ... jag undrar varför???
Älskade cypersyster jag har precis skrivit något nästan likt ditt inlägg utan att ha sett ditt inlägg. Orkar inte ta bort det för jag är så trött.Vi möts på andra sidan den grå ridån om några veckor då vi ridit ut stormen som man gör varje år.Håll ut, det gör jag.
SvaraRadera