Längtan tillbaka till det som var ..

I kväll ska vi på föreningsmöte i en privat, men skattefinansierad, verksamhet. En gång i tiden blev vi engagerade för att hjälpa till med att göra skillnad .. men när skillnaden visade sig innebära förändring, då steg paniken och våra sanningar var inte längre önskvärda.

Den här verksamheten hade sina guldår för mer än 10 år tillbaka .. men DÅ var den lönande, den var unik och ganska ensam på marknaden. Men tiderna förändras. NU finns fler, och bättre, aktörer inom området och guldet från statens skattekista flödar inte lika okontrollerat.

Medlemmarna på toppnivå och styrelsen vill inte inse detta .. det MÅSTE bara gå att leva som tidigare med otaliga administratörer, möten och ideologiska samkväm, annars dör "pulsen inom rörelsen". Att det finns ett uppdrag som rör de svagaste i vårt samhälle har man för länge sedan glömt.

Förlustsiffrorna radar upp sig, ekonomin är i fritt fall, myndighetskontrollerna blir fler och tätare efter otaliga klagomål och personalen på utförandenivå får sämre och sämre villkor allteftersom gränserna för hur mycket man kan bryta mot avtalen förflyttas. Däremot så ökar antalet administratörer och chefer på alla nivåer, som isolerar sig och strävar tillbaka till det som en gång var .. men som inte längre finns.

Det här är en verksamhet som satsar allt på att sträva bakåt .. till ett samhälle som en gång var men som aldrig kommer att komma tillbaka. Om all den kraft .. som nu används till att skydda gamla bakåtsträvare, gammal ideologi och gamla idéer som inte längre fungerar .. skulle användas till att anpassa verksamheten till det nya samhället, de nya kraven och människorna som lever i det .. då skulle det finnas en liten chans att få det hela att gå ihop sig.

Men nu är det en koloss på lerfötter som vi ser vackla och ta stöd mot dem som de är satta till att hjälpa .. och när den faller är det de minsta och svagaste som kommer att krossas.

Det är sorgligt att se .. men också intressant att följa och det är därför vi går dit. Det är uppseendeväckande att se hur grovmaskigt skyddsnätet är för de privata verksamheterna inom vård, skola och omsorg .. men förmodligen är det lika illa ställt i de statliga.

Jag läser i dag om de nya siffrorna i skops väljarbarometer som visar att den rödgröna alliansen "rycker ifrån" och förvånar mig.

Är det här ett bevis på samma bakåtsträvande längtan efter en tid som var??

Alla som tycker att Alliansen ser individen före massan, är bättre på kriser, är bättre på att representera Sverige och sköter Sveriges ekonomi på ett tryggare och mer kompetent sätt .. vill de tillbaka till "folkhemmet" Sverige som fanns förr i världen??

En tid som var .. men som aldrig kommer att komma tillbaka!

Men varför ser man inte att det blir fler och fler administratörer, fler och fler chefer på alla nivåer, mer och mer utredningar, mer ideologiska drömmar och mindre och mindre realistiska framtidsvisioner?? Ser man inte att gapet mellan verkligheten och dem som är satta att ta ansvar för dem som lever där, blir större och djupare??

Vill vi verkligen betala det höga pris som det kommer att innebära att ingå i ett socialistiskt vänsterexperiment som står på samma lerfötter som den privata verksamhet som vi ska besöka i kväll ..

.. och som också stödjer sig på dem som de egentligen är satta att stötta???