Jag måste erkänna ..

.. att jag blev lite oroad och illa berörd när Mona Sahlin citerade Marx .. av alla efter förmåga, åt alla efter behov .. i partiledardebatten i Agenda i går. Det kan bero på att jag inte riktigt hämtat mig efter rapporterna från Vänsterpartiets kongress, men jag kan inte låta bli att undra .. VILKEN förmåga och VILKA behov??? Det redovisas liksom aldrig i samband med det här citatet?

Annars var allt som vanligt. "SM i kast med liten klyscha" som signaturen "spooz" uttryckte det på flaschback .. eller "floskelbingo" som "Gizur" kontrade med.

Mona Sahlin startade precis som Göran Persson och backade till 90-talet ... 20 år tillbaka och av samma skäl förmodligen .. det äter tid som annars kunde ha gått åt till att analysera dagsläget.

Fredrik Reinfeld såg trött ut och Mona Sahlin .. ja, vad ska jag säga .. hon var som Mona Sahlin brukar vara. Det måste vara jobbigt med de här debatterna, båda vet vad den andra ska säga och inte säga, båda försöker driva fram frågor som den andra inte vill ha och båda försöker undvika att tala om det de inte vill tala om. Suck .. det är inte särskilt givande för dem som ser på.

Mona Sahlin vill helst tala om ideologi och ett samhälle att drömma om .. Fredrik Reinfeldt vill tala om ekonomin och den verklighet vi lever i .. det är inte konstigt att det aldrig blir ett samtal utan bara en uppvisning av skilda åsikter.

Men jag har bestämt mig .. aldrig, aldrig att jag vill leva i ett samhälle med styrning av Staten eller med kommunistiska förtecken. Vi behöver bara titta på Grekland för att se att det som hänt helt ohämmat där också sker här hemma i liten skala och lätt kan växa till en fullskalig katastrof.

Där fanns ett statligt verk som försörjde politiker som "arbetade" för att rädda en sjö som försvann på 30-talet och här sitter samma typ av politiker och gör meningslösa utredningar i stället. De hade generösa bonusar för att komma i tid i den Offentliga Ofantliga Sektorn och extra månadslöner och vi har generösa politikerpensioner och löner som betalas ut oavsett om riksdagsledamoten arbetar i riksdagen eller någon annanstans.

Ju mer vi betalar i skatt .. desto fler är det som vill leva av den och ju större blir den politiska adeln, det är vad jag tror.

Jag tror på individen OCH på solidaritet. Men solidaritet behöver inte alltid handla om bara pengar eller fördelas av särskilt utvalda och individen styrs inte alltid av längtan efter kollektivism eller rikedom.

Att slänga till en medmänniska några hundralappar är lättare än att sträcka ut en hand .. och hålla fast tills människan kan stå själv.

Att bli bekräftad, respekterad och omtyckt för den man är är mer värt än en fin titel eller en Gucci-väska.

Fast det är det kanske bara jag som tycker ..?