Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

måndag 2 juni 2014

När livet känns tungt ..


 .. så går jag ut och går. För mig finns det ingenting mer läkande och avstressande än naturen runt omkring mig, och av allt jag fått i livet så är det en sak som jag är mer tacksam över än någonting annat .. att jag kan öppna min dörr och gå rätt ut i den.

Tänk om jag öppnat dörren och hamnat på Hornsgatan!!

Vilken mardröm .. särskilt för en sorgsen själ.

Nu kan jag traska på tills jag kommer fram till en gammal, hederlig svensk landsväg där nästan bara traktorer och hästar tar sig fram.

Jag går förbi hästhagar, ängar och skogsbryn där jag varje dag ser både hjortar och rådjur och efter vägrenen växer det blå blommor som gör mig lätt om hjärtat.

Hundkexen är som skira brudslöjor ... men jag hinner nästan inte njuta av dem eftersom det är i dikeskanten på solsidan som huggormarna brukar ligga och gona sig. Rackarkotten är inte den som lär sig av tidigare misstag och förmodligen förknippar hon inte alls ett dygns lidande på djursjukhuset med ormen som högg henne i läppen förra året. Så rätt som det är dyker hon ner i gräset och skrämmer halvt ihjäl mig. För det mesta är det konstiga flygfän som hon fångar, men nu senast var det en liten, liten ödla som fick sätta livet till.

ÅT HON UPP DEN?? .. sa Maken förbluffat.

Och det måste jag erkänna att hon gjorde. Ibland undrar jag hur hundarna är på Irland? Är alla som vår Rackarkott eller fanns det en anledning till att just hon hamnade här?

När vi passerat den sista odlade biten på vägen så krymper den till bara två spår som leder till det enda lilla, lilla huset på den här sträckan. Det är ett urgammalt torp som någon har börjat renovera och om de bara orkar göra det med varsam hand så kommer de att få ett fantastiskt sommarställe och kommande generationer kan få glädjen av att se hur människor levde förr.

En bit från torpet ligger den raserade jordkällaren och den påminner mig om jordkällaren som låg i skogen där vi bodde tidigare, när familjen ibland utökades med tonårskillar från storstan. Jag brukade berätta om hur det spökade i gamla jordkällare och bad dem hålla ögonen på dörren. För om det fanns andar från gamla ogärningsmän innanför så kunde man se det på att den flyttade på sig över natten!

Och om man verkligen tror på det .. så ser man det också! Våra grabbar tyckte inte om att gå förbi sent på kvällen .. även fast jag erkände att jag hittade på.

Vägen blir mindre och mindre efter torpet och naturen blir bara mer och mer rogivande.

Smörblommor påminner mig alltid om sommarlov, långa lediga dagar och solbrända ben. Det är märkligt hur lång en sommar var när jag var 10 år och hur kort den är nu för tiden?

Midsommarblomster påminner också om midsommar, jordgubbar och roddturer på Glan med mormors gamla eka, trots att de nästan alltid är utblommade när det är dags att plocka sju sorters blommor och drömma om den tillkommande.

Till slut kommer vi fram till en plats där vi skulle kunna gå i en rak linje över ängar och skog och komma hem till slut. Men där finns det inte tillstymmelse till väg, terrängen i skogen är oländig och snårig och i gräset kryllar det av fästingar .. och ormar .. så det låter vi allt bli.

Vi går så långt som det finns synlig väg och sedan sätter vi oss i gröngräset och lyssnar på fåglarna och vinden medan vi pustar ut och ångrar att vi inte tog med oss åtminstone en vattenflaska. För det är ju inte alla som nöjer sig med en slurk ur diket.

Men det är skönt att ligga där en stund och vänta medan Maken går vidare och konstaterar att han kan se den stora hästgården som ligger en halvmil åt andra hållet hemifrån oss. Om vi hade umgåtts med ägarna och haft anledning att hälsa på så har vi hittat en genväg!

Men vi vänder och går samma väg tillbaka.

Rapsen är inte längre lika våldsamt gul som den var för några dagar sedan då förbipasserande stannade på busshållplatsen och fotograferade flera gånger om dagen. Det ser roligt ut för oss som bor här .. men å andra sidan så finns det en hel del som ser rätt märkligt ut sett med mina ögon i innerstaden också. Det luktar väldigt starkt också och det är bra, eftersom resterna efter ett trafikdödat vildsvin ligger i diket. Tack och lov så skyms det numera av grönskan, men innan dess hade vi gott om tillfällen att följa en kropps naturliga nedbrytning. GW Persson hade nog gillat att dokumentera den upplevelsen, Rackarkotten var också väldigt intresserad, men själv tittade jag nogsamt åt andra hållet.

Det tog mig nästan ett helt liv att fatta att akvileja och akleja är samma blomma och att den blomman inte alls är oerhört sällsynt utan är den som jag nästan sett som ett vackert ogräs? Det är inte något som jag brukar berätta i onödan.

Men lupiner det vet jag vad det är .. och just nu står en stor bukett i en vas på matbordet. Och precis där vägen försvinner på bilden ligger vårt hus och nu är vi äntligen hemma så jag får sparka av mig skorna.

Det här är mitt paradis och en sån här promenad är bättre för mig än någon terapi i världen .. läkande, rogivande och alldeles gratis .. och som grädde på moset så visade vågen på rätt sida om det 10-tal som jag aldrig tidigare överstigit.

Det går inte att få allt i livet, men för det mesta räcker det med att vara tacksam över det som finns.

6 kommentarer:

  1. Det ligger väldigt mycket i fördelen att bo nära naturen kan jag säga. Nu är jag personligen väldigt dålig att njuta av naturen på samma sätt men har motvilligt funnit viss ro av att promenera med, men då med musik i öronen snarare än fågelsång. Men nog uppskattar jag mer att stanna till och iaktta ett rådjur eller igelkotte som iakttar mig tillbaka än att tvingas stanna för rödljus eller passerande bilar och cyklar.

    Och även om jag är fruktansvärt dålig på blomnamn (men gärna tar bilder på rapsfält) så är det skönt i denna tid att se hur sommaren breder ut sig framför en.

    SvaraRadera
  2. Jag blir glad av att se och läsa om din fantastiska morgonpromenad i bilder – jag känner igen mig och kan verkligen njuta av dofterna och humlesurret. Naturen är närapå oslagbar för att hämta nya krafter ur i stunder när livet känns tungt. Det ger trygghet tror jag, det att årstiderna kommer och går, växterna knoppas och vissnar ner, fåglarna bygger bon och sen flyger ungarna glatt iväg för att bygga egna.

    Vi påtalar i så många olika sammanhang skillnaderna mellan landsbygd och storstad. Vad vi har eller inte beroende på vad vi valt, vad vi saknar - eller är glada att slippa. De flesta verkar ha rätt bestämda åsikter om vilken miljö som ger det bästa livet. Från många heta diskussioner med släktingar och vänner har jag sett prov på känslor som annars brukar vara förbehållna lite mer dramatiska händelser och inte en enkel pratstund om var man trivs bäst att bo.

    Jag skulle kunna lägga upp nästan samma bilder på ängar, skog, växter och djur och en tystnad som läker själen, från mina egna promenader. Visserligen får jag gå en dryg kilometer från min ytterdörr innan jag når fram till ängarna och vattnet, men å andra sidan har jag bara en halvtimmes resa in till Stadsteaterns senaste uppsättning (eller Hornsgatan för den delen, som inte är min älsklingsgata heller…)

    Lite som att leva livet mittemellan alltså. Så kan det goda livet också vara.

    Sommarhälsningar från Gunnie

    SvaraRadera
  3. Promenader är balsam för själen men du har fälten där jag har min älskade älv att följa.Den porlar förbi som ett blått band då den inte drar förbi med ett dån och vresigt lattefärgade vågor. Jag älskar den älven - den ger mig ro oh renar mina tankar medan jag följer älvkanten. Det är rening lisa för en trött själ.

    SvaraRadera
  4. Fantastiskt kul att få se fler foton från dina närmaste omgivningar :-)

    Åh vad jag förstår dig! Jag skulle vilja ha det så också.
    Det glädjer mig att du har det så här runt dig :-)

    SvaraRadera
  5. Det var rogivande att följa med dig via dina bilder. De andas verkligen försommar.

    SvaraRadera