Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

måndag 16 juni 2014

Nästan alla barn ...


 .. ser fram emot sin första skoldag med förväntan, spänning och en känsla av att världen är öppen att erövra. Det är kanske den dagen då du för första gången ser dig själv som "stor" och för första gången  på allvar lägger märke till ordet "framtiden" i förhållande till dig själv?

"När och varför försvinner den känslan" .. undrar Maken. "Det är nog där jag skulle börja om jag skulle försöka gå till botten med hur det är möjligt att förvandla så goda förutsättningar till ett så uruselt resultat på mindre än 9 år."

Och det kan man ju undra?

NÄR börjar den förväntansfulla 7-åringen tycka att skolan är värdelös?

NÄR förvandlas upptäckarglädjen till leda? I 3:e, 4:e eller 5:e klass??

HUR är det möjligt att förvandla så mycket positiv lust till oengagerat ointresse?

VARFÖR och NÄR lägger sig hopplösheten och meningslösheten som en blöt filt över förväntansfulla 7-åringar långt innan de ens gjort sina framtidsval?

VARFÖR ser inte de som står på tröskeln till vuxenlivet värdet och behovet av den undervisning som de får alldeles kostnadsfritt fram skattebetalarna? Vart tog de första skolårens kunskapstörst vägen ?

Är det redan under de tre första åren? I mellanstadiet? För efter det så vet vi .. då verkar det vara försent att tala om en framtid som för många redan är utom räckhåll.

Tänk om vi visste hur, när och varför .. då skulle vi också veta exakt när skolan tappade taget om dem som inte ville annat än att känna upptäckarglädjen och tillfredsställelsen i att lära sig något nytt i livet.




Expr., Expr., Expr., DN, DN, DN, DN, SvD,

5 kommentarer:

  1. Exakt, har man egna barn och erfarenheter av sämre skolmiljö vet man exakt då ljuste slocknade och ledan motviljan infann sig.
    Jag ska aldrig glömma den lärare som fick min dotter så glad genom en guldstjärna bredvid det hon skrivit på engelskan.
    Det gjorde att hon blev intresserad av engelska hela sin skolgång =)

    SvaraRadera
  2. Jag ser min barndoms små skolor på landet som ett underbart minne,den bästa skola man kan få gå i.Kom sen till den stora skolan och där och då försvann lusten att lära.Där var det stökigt ( inget i jämförelse med i dag )men att hänga med i det sociala och gängbildningar tog så mycket kraft att lärandet kom i andra hand.Tur att man hade fått en så stadig grund från den lilla harmoniska skolan med sig i livet.

    SvaraRadera
  3. För mig hände det definitivt under de första tre åren. Det började nog långsamt under andra terminen i ettan, och utvecklades över tid till ångest och skoltrötthet. De första mardrömmarna om skolan hade jag nog under slutet av mitt första sommarlov. "11 år kvar", minns jag att jag tänkte. 11 år; en hisnande lång tid för någon som precis fyllt åtta.

    SvaraRadera
  4. Om skolan skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. När man har ett barn som inte är som alla andra barn, då är skoltiden ett mindre helvete. Man kämpar och kämpar för att försöka få till det så bra som möjligt för sitt älskade barn.

    På lågstadiet mötte vi en lärare som ansåg att det var hon som hade det jobbigast att behöva ha ett barn som min son i klassen. På slutet i trean talade jag om för henne vad jag tyckte och tänkte. Jag hade hållit det inne tidigare för att inte göra situationen värre. Hon rusade in i klassrummet och berättade vilken elak mamma min son hade. Den dagen kom sonen hem med ett stort leende och stolthet över sin mamma som hade fått fröken att grina.

    Mellanstadiet var helt annorlunda. En lärare som var underbar och ansåg att det som var bra för min son var bra för samtliga elever.

    Högstadiet blev rent kaotiskt när vi till slut var tvungen att skolstrejka för att få igenom det som var nödvändigt.

    Så småningom började sonen på gymnasiet. Den här gången i särskolans regi. Det hade aldrig funkat annars. Det var på hotell-och restaurantprogrammet. Då säger sonen: Tänk att man ska behöva gå i skolan i nio år innan det blir roligt.

    Även om detta är ca 20 år bakåt i tiden så vet jag att det är inte så annorlunda idag heller. Speciellt inte för speciella barn.

    Rent politiskt tror jag att samtliga partier skulle behöva samarbeta och ta fram någon form av nationell plan för skolan istället för att kasta skit på varandra om vems fel det är att det blivit som det blivit. Och att göra skola statlig för detta är något som få kommuner klarar av på egen hand.

    SvaraRadera
  5. Jag gick själv i flickskola, dit man kom efter intagningsprov och vi hade superlärare, de flesta disputerade, hårda krav, betyg 4 gånger i året och det var bara underbart. Alltså, vi sorterades in enligt begåvning och förmåga. Idag är det otänkbart.

    Vi bodde några år utomlands och mina barn läste per brev och låg långt före andra när vi kom hem. Efter 9an åkte de till USA för ett års skolgång och till England/Frankrike på sommarloven så de kunde få lite mer, för skolan i Sverige hade tappat kunskapsmålen under deras tid och de tröttnade på ganska rejält. Jag jobbade extra för deras utbildning, men det var värt slitet.

    Mina barnbarn går i ett av de bättre skolorna enligt testresultat men nivån är låg i den svenska skolan. 1an tappade tilltron på klass 1, 2an redan på första terminen och nu tragglar de det samma de kunde före skolstarten. Det är en pina att ha läsbegåvade barn som ligger före sin årgång och vill mer. Men på samma klasser går några vilka skulle behöva extra hjälp men det händer ingenting för dem heller.

    Alla ska med men de som behöver mer får inte det och de som vill/kan mer trycks också ner. Jag tror inte att den svenska skolan återhämtar sig på länge.

    SvaraRadera