Jag har läst "Felicia försvann" ..

.. den här helgen och det var en bok som gjorde ont.

Jag känner igen alla dem jag mötte under de år som jag och Maken arbetade med problemfyllda ungdomar och där en del av dem också bildade familj tillsammans med oss. De lärde mig mycket och jag kan bara hoppas att vi tillförde dem någonting av värde att ta med ut i livet.

Felicias berättelse är nästan exakt densamma som jag hört från andra barn till alkoholister eller andra missbrukare. Rädsla för närhet, som när som helst kan förvandlas till svek och hot. Rädsla för det oväntade/ofattbara, skapar också det provokativa beteendet som ska framkalla ett kontrollerbart svek och avståndstagande som går att hantera .. i stället för att vänta på slaget som de ändå tror ska drabba dem och slå dem till marken.

Föräldrar som ser varje misslyckande hos barnet som en personlig förolämpning .. Varför ska allt bara drabba MIG? Hur ska JAG klara av att mitt barn är sjukt/behöver hjälp/har ett handikapp?? Hur kunde h*n göra MIG detta, göra så JAG får så mycket problem!

Jag, jag, jag .. och barnet spinner runt i en aldrig stannande spiral för att vara till lags, bli bekräftad och älskad. Det tar aldrig slut .. ett barn slutar aldrig längta efter att bli älskat, hur illa du än behandlar det.

Skrapar man då lite på ytan så är det snarare en regel än ett undantag att föräldern också kommer från samma bakgrund som h*n nu överför på sitt eget barn. En oförmåga till närhet eftersom det efterföljande sveket är förväntat.

En av våra tonårskillar sa .. att få stryk när man gjort något eller förstört något känns inte fel, men när smällen kommer oväntat eller när ingen kommer hem på flera dagar .. eller om de är så fulla att man inte finns .. då känns det inte som om man är värd något.

Att vara barn och inte veta om det finns någon hemma, om det över huvudtaget kommer hem någon och inte våga fråga någon i närheten .. eftersom det med absolut visshet kommer att sluta med fysisk eller psykisk misshandel om h*n utelämnar föräldern inför andra. Kanske kommer till och med SOCIALEN som är ett hot om total skilsmässa från den enda verklighet man känner till.

En annan kille frågade .. om jag slår ner dig nu, vad skulle du göra? Då var jag inte helt bekväm med situationen måste jag erkänna, så jag satsade på ärlighet och sa .. förmodligen ingenting, eftersom du är så mycket större. Men du åker ut härifrån så fort som någon annan kan hjälpa mig, det är helt säkert eftersom jag aldrig skulle kunna lita på dig mer efter det.

Så var det bra med det? Han frågade aldrig mer??

Men när det gäller Felicias berättelse så gick jag nästan i golvet redan på sidan 12. En 16-årig kille från ungdomsvården placerades hos den då 30-åriga Anna Wahlgren .. den varma och kunniga barnspecialisten .. för att få möjlighet till ett annat liv. En familj som var fungerande, rötter, tillit och gemenskap .. trygghet.

Och så blir han .. nästan ett barn och helt i beroendeställning .. hennes älskare i ett och ett halvt år!!

Jag var jämngammal med Anna Wahlgren när vår första 16-åring flyttade in. Vi gjorde massor med misstag, men vi älskade den grabben som om han hade varit vår egen.

Förmodligen så hade det varit mer professionellt att älska lite mindre.

Men aldrig, aldrig någonsin såg jag honom som ett sexobjekt.

Som Claes Malmberg sa apropå samma händelse .. hur skulle samhället ha sett på det beteendet om det varit en omhändertagande 30-årig man och en beroende 16-årig flicka?

Så läser jag vidare och kommer till sidan 42 och det jag läser där gör att jag faktiskt drömmer mardrömmar på natten efteråt.

En av alla styvfäder ringer och ber om hjälp eftersom barnspecialisten är "liksom okontaktbar. Hon har supit oavbrutet i tre dagar. Och hon liksom ylar" .. och kryper omkring och försöker plocka upp sönderslaget porslin på marken så att hon blöder.

Och så får jag veta att det i hemmet också fanns tre spädbarn. Barn som tillitsfulla föräldrar lämnat in till den fantastiska Anna Wahlgren för att hon ska lära dem sova!

Det är för hemskt för att jag ens skulle vilja föreställa mig situationen.

Så jag tror att Felicia skildrar sin verklighet. Förmodligen finns det mycket, mycket mer som kan ge en annan bild, glada dagar och kärleksfulla stunder .. men det jag verkligen tror på är att hon vuxit upp med en alkoholiserad, självcentrerad förälder som lyckats gömma sitt missbruk och sina tillkortakommanden under en filt av kändisskap och berömmelse.

Rösten från ett otryggt barn som vuxit upp med en svårt alkoholiserad förälder hörs från varje sida .. jag känner igen den, jag har hört den förut.

Jag känner med Felicia.

Du behöver inte förlåta dina föräldrar för att de behandlade dig illa, oavsett om det var avsiktligt eller oavsiktligt, oavsett om de själva var formade av samma omständigheter som format dig själv, men ..

.. utifrån mina egna erfarenheter så vet jag att barnet inom dig aldrig, aldrig kommer att sluta att vänta på det erkännande, den förklaring och den kärlek som det väntat på hela livet.

"Felicia försvann" .. är en av de sorgligaste böcker jag har läst.

GP, Sydsvenskan, Expr.,