Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 10 januari 2012

Till slut ..


.. efter många år av längtan och när jag slutligen gett upp hoppet, så fick jag min efterlängtade Siames.

Han gjorde en dramatisk entré .. våldsamt protesterande förstörde han hela den planerade överraskningen efter att nästan drivit en taxichaufför från förståndet. Han var en julklapp som skulle smygas in i huset efter att ha levererats med bil till en parkeringsplats där Maken hämtade honom när han "köpte tidningen". Men i stället för det planerade, välregisserade överlämnande, blev det ett oerhört oväsen som fick allt levande att ta betäckning och ett panikrop från Maken .. KOM!!! Ta honom!! Försök att få honom att bli tyst .. jag står inte ut!!

Och då hade han bara åkt några mil. Taxichauffören som kört betydligt längre hade stått utanför bilen som innehöll gaphalsen och kedjerökt med skakande händer, försäkrade Maken upprört.

Han var en oemotståndlig kattunge, min Siames. En liten benhög, täck med sammetslen, kort päls, enorma öron och lååååånga ben.

Han åt allting! En pälskrage, lika stor som han själv, som han hade fått av en kattälskande bekant för att leka med .. försvann spårlöst, bara för att, under ett hjärtskärande ulkande, uppenbara sig tillsammans med den senaste måltiden på mattan under matbordet under pågående middag.

Leksaksmössen vi köpte till honom fick vi aldrig någon klarhet i vart de tog vägen? Vart glittret i granen tagit vägen förstod vi däremot när det började glittra under svansen och vi kunde dra ut långa glitterhärvor bakvägen, så att säga.

Efter det hade vi bara glitter i toppen på våra granar så länge han levde.

Siameser är inte som andra katter. Han fanns överallt. När jag letade kunde jag lika gärna hitta honom under byrån som på gardinstången. Lång och smal kunde han åla sig bakom kuddarna i soffan utan att minsta skrynkla visade var han var.

En Siames HÖRS om han har något att klaga på, eller vill ha uppmärksamhet! Han hade också en ofattbar räckvidd och kunde utan vidare vittja matbordet medan jag åt, genom att smyyyga upp en låååångt framben och sätta klorna i en efterlängtad matbit.

En Siames behöver sysselsättning .. annars blir han uttråkad, och då sysselsätter han sig själv med katastrofala resultat.

När jag satt och läste, skrev, målade eller sydde, brukade han hoppa upp i fönstret och titta på utsikten. Gäspa! Pilla lite med krukväxterna och demonstrera hur TRÅKIG han tyckte jag var.

Om jag ändå inte tog någon notis om honom, hade han ett oslagbart knep som garanterat skapade de önskade reaktionerna.

Han petade lite försiktigt på själva blomkrukan .. skrraaap .. så att den rörde sig lite. Då brukade jag titta upp och säga hans namn. Med sträng röst!

Mysryyys!!

Utan att släppa mig med blicken petade han lite till .. skrraaap .. och fick samma reaktion.

Detta upprepades ända till blomkrukan stod livsfarligt nära kanten. Då kom triumfens ögonblick!

Skrrraaaap!!!

.. och jag kastade mig handlöst för att fånga upp krukan, ilsket rytande hans namn. Siamesen försvann som en oljad blixt in i något hemligt Siames-gömställe, bara för att åter befinna sig i fönstret så fort jag återgick till det jag sysslade med.

Skrraaap!!

 (Ett fullständigt mänskligt beteende, eller hur? Hellre negativ bekräftelse än ingen bekräftelse alls och en fullständig oförmåga att låta bli att pilla med saker som man inte begriper sig på!)

Vi var oskiljaktliga, min Siames och jag. Lika rastlösa och lättroade, lika nyfikna och lika utsatta för omgivningens oförstående reaktioner på våra åsikter och projekt. Jag kämpade länge för att rädda hans liv när han blev sjuk många år senare, men förgäves .. och han dog i mitt knä i en stol vid det fönster han firat så många triumfer .. och en liten skärva av hjärtat försvann tillsammans med honom.

Han är väldigt saknad.

6 kommentarer:

  1. Underbar läsning.

    Och tänk en sådan korrekt beskrivning på mänskligt beteende ang negativ bekräftelse. Tänk om alla som jobbade med barn och ungdomar förstod det. Kan man inte vara bäst på något annat så kan man kanske bli bäst på att uppföra sig sämst!

    SvaraRadera
  2. Är du säker på att han inte kom från Säffle din siames? Han påminner otroligt mycket om en siamesmadam jag kände där - iof så kanske alla av den rasen är sådana. Den madamen gjorde med finess av med alla rankväxter i det hemmet med att bita av dem en cm ovan jorden. En gullranka som var 8 meter avlivades raskt med ett kirurgiskt bett.

    SvaraRadera
  3. Den katt jag aldrig glömmer var en katt som växte upp ensam utan sin kattmamma. Han var inte lätt att tämja. Men vilken katt det blev. Ovanligt vacker och en riktig tuffing. Vi lekte så mina händer och armar var ständigt blodiga. Han följde mig som en hund och den enda katt jag ägt som inte var rädd för att ta en råtta.

    SvaraRadera
  4. Tina Häll11/1/12 20:45

    Har du aldrig funderat på en kattbok...vi är ju så oändligt många kattälskare i detta avlånga land....även jag har ju läst "Katt i huset", tyvärr så skulle aldrig maken gå med på att ta in ett dylikt busfrö här....

    SvaraRadera
  5. morsan hade en svart halvsiames på 70 talet som hette Nero. Hans kroppskonstitution med extremt långa bakben gjorde honom mycket lustig, smala ögon och ett "jalmande" som hördes överallt. Han klättrade och kom sig vart han ville i lght! Gillade inte morsans ena kompis så då fick han rumsarrest i syrummet, spöade min Grand danois och införde därefter en ritual då vi kom där han lade sig i diskhon å min grand nervöst "letade" å när Granden kom med stornosen vid diskbänken fick han en jabb på nosen så han visste vart skåpet stod..
    vidare älskade han en pälsknapp som han hittade i syrummet under en av sina ofrivilliga sessioner där, och han hämtade och lämnade även knappnålar i parti å minut. Jag låg över där en gång och vaknade av att han lade en levande fågel på mitt täcke, en "present" som skulle gjort vilken sopran som helst avundsjuk över de guldkon som kom över min strupe. Då hade han varit ute och hoppade in genom fönstret.

    SvaraRadera