Slöseri?

Min Siames var en innekatt .. men i hjärtat och långt inne i sin Siames-själ visste han att det var jakt han var skapad för.

Generationer av mänsklig inblandning hade gjort honom olämplig för sitt uppdrag och sin brinnande längtan. Vi försökte låta honom få ströva fritt i omgivningarna. Vi sprang oupphörligen ut när han vrålade efter hjälp. Räddade honom ur diverse träd, plockade fram honom ur de utrymmen han skräckslaget tagit sin tillflykt till .. vedhögen, husgrunden, hål i diverse väggar och golv och på eller under olika byggnader och högar .. när skator och kråkor avvisat hans ovälkomna närmanden, men till slut gav vi upp.

Han fick alltså aldrig jaga någonting. Men det var ju hans uppdrag i livet .. själva meningen så att säga, och det visste han.

Därför jagade han de byten som fanns.

Han jagade våra kläder.

Det fanns ingen nöjdare katt än vår Siames när han lyckats nedlägga en nyinköpt tröja, knökat ner den i mat- eller vattenskålen, för att få den lite smakligare inför det intensiva tuggande han sedan ägnade sig åt.

Åtskilliga var de klädesplagg som, knappt använda, fick hamna i soppåsen. Ännu fler var de lögner jag uttalade för att skydda honom mot familjens irritation .. Dina strumpor? Jag har ingen aaaaning om var DU har gjort av dem?

Jag tyckte han var oändligt rörande när han stolt kom rusande med ett nyfångat mjukisdjur i munnen eller när jag såg en nyfångad kofta slingra sig ut ur rummet .. bortsett från den gången det handlade om en nyinköpt, ganska dyr historia som tillhörde mig.

Det blev räddad .. men lagningen på ena ärmen höjde inte direkt plaggets utseende.

Jag kan känna igen mig i hans frustration och behov av att få leva ut sin medfödda längtan efter att få bekräfta sin verkliga natur. Långt inne i min människosjäl vet jag att jag borde odla, jaga, samla och bygga .. skapa något, göra något, bidra med något .. och helst tillsammans med min familj, min grupp eller mitt folk.

En slags urmänniska bor inne i mig och kräver att jag ska agera på ett eller annat sätt. Men jag har glömt hur.

I stället för att bete mig som Siamesen och jaga det jag har, så kompensationsjagar jag när det är rea, utförsäljning eller köp 3 plagg och betala för 2. Då är jag lika nöjd som när han klämde ner två omaka strumpor i matskålen och tuggade ihop dem till en enda osmaklig textilmassa.

Jag vill GÖRA saker med mina händer eller dra igång någonting tillsammans med andra. Driften att skapa, förbättra eller förmera brinner starkt inom mig .. och andra.

Det är därför vi inreder våra hem till förbannelse, pyntar våra kroppar med plagg som vi kunde ha sytt själva men som inte är något värda om de inte har ett designnamn som bevisar att vi är lyckade nog att kunna betala priset för någon annans annonskampanj. Själva priset för materialet är ju detsamma oavsett vilket vi gör.

Möjligen är det också orsaken till att vi begraver oss levande framför datorn, ivrigt sökande efter kontakt, vinster i spel eller samlande på poäng i form av vänner, följare eller gillanden. 

Vi pillar med våra kroppar och vår yta, när vi inte kan använda våra inneboende möjligheter och värderas mer för hur vi ser ut och äger, än för vad vi gör eller kan.

Vi konsumerar i stället för att tillverka, odla, tillaga eller skapa .. vi släpar hem våra byten i vackra papperskassar och häver in dem i våra förråd .. och ger oss ut på jakt igen. Vi jagar den ultimata upplevelsen för att dölja den totala tomheten som uppstår när vi inte kan bejaka det vi innerst inne är menade för.

Vi är nog Siameser lite till mans, allihop.

Jag skulle vara en dröm när det gäller återvinning eller recykling .. precis som många, många andra. Det finns inget roligare än att göra saker av andra saker som inte längre fungerar.

Att skapa någonting av ingenting!! Finns det något mer meningsfullt?

En nött köksstol kan bli ett konstverk, ett cykelhjul är en utmaning, ett gammalt bord likaså och tavelramar kan bli hur roliga som helst .. för att inte tala om vad man kan sätta i dem.

Det går att göra fantastiska mobiler av gamla lampstommar, kedjor, nycklar och prismor från kristallkronan som det bara finns småbitar kvar av och gamla tyger .. åh, bara fantasin sätter gränser.

Men det är inte lönsamt om det inte görs storskaligt eller i kommunens regi och med de rätta arbetsledarna och enligt det rätta regelverket och i de rätta lokalerna som är anpassade efter miljö- och säkerhetskrav och med marknadsmässiga löner och fasta avtalsenliga arbetstider .. och jag vet inte vad?

JAG är inte lönsam .. trots att jag hur lätt som helst skulle kunna sälja det jag gör. Materialet har ingen kostnad och allt blir vinst på pappret .. skatter, avgifter och redovisning på längden och tvären stjäl den tid som finns för tillverkning och de små summor som kommer in.

Det är inte värt besväret .. om jag inte gör det utanför samhällets vakande öga .. och ingenstans inom politiken kan jag se en önskan om att ge kreativa, vanliga människor lite frihet och en startsträcka för att pröva sina vingar.

I stället ser jag bara krav på mer förbud, mer begränsningar och mer drömmar om passiva människor som passar in i ett förutbestämt mönster?

Jag vet att det finns många som skulle vilja gå samman i en enda kreativ röra och satsa på en gemensam verksamhet .. en hemsida, en lokal eller bara regelbundna offentliga inspirationsträffar. Jag har kontakt med fler än vad jag trodde var möjligt från början, men vad vi har gemensamt är att vi känner oss som brottslingar om vi säljer det som vi tillverkat med sådan glädje.

Inom en vecka skulle jag kunna få fram en stor effektiv grupp med ett fantastiskt varulager, som längtar efter någonstans där de kan bli av med allt de producerar .. utan att bli ruinerade av följderna när samhället lägger märke till deras kreativitet.

Så vi gömmer oss för lagen, skattemyndigheterna, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialkontoret och det krångliga, obegripliga regelverket eller ger bort det som blir över till vänner och bekanta i stället. Vi är lika rädda och känner oss lika ifrågasatta som andra människor gör i kontakten med andra myndigheter.

Vi böjer oss .. och konsumerar eller belönar oss med annat i stället för att följa våra urinstinkter.

Det är ett enormt slöseri med ren urkraft. 

DN, DN, DN, SvD, SvD,