Katter älskar ..

.. små utrymmen. Hemliga och trånga ställen där de har kontroll på omgivningen men inte syns för blotta ögat. Blir de upptäckta eller kommer någon obehörig för nära, möts de inte alltför sällan av ett ilsket fräsande eller en tass med vassa klor. En katt är härskare i sitt eget rike .. hur litet det än är.

Katter  anpassar sig bara om det lönar sig, de VET hur livet ska levas, vara och hanteras .. och de hanterar det bäst själva utan inblandning från någon annan. Att de är berättigade till livslång försörjning och goda levnadsvillkor är något de bara tar för givet .. i sin kattliga suveränitet.

Nu kanske någon tror att jag sitter här och beskriver kamraterna på s-bloggar .. och det är nästan så att jag tror det själv, men det var helt oavsiktligt. Orginalinlägget skrev redan 2008 .. innan någon ens hade hört talas om Håkan Juholt.

Men när kopplingen ändå är gjord så inser jag varför sossarna är så starka i Norrland, där det är glesbefolkat och väljarna lätt kan isolera sig från obehagliga oliktänkande eller folk som inte vet hur det ska vara.

Katter trivs alltså där det är trångt och avskilt. I min garderob till exempel, där är det väldigt trångt, så där trivs katten alldeles utmärkt.

Det är bara ett problem. Garderoben har skjutdörrar och har jag väl skjutit igen dem, så har katten inte en chans att ta sig ut. En viss panik uppstår när detta händer, har jag förstått. Katten har så att säga gjort sitt bästa för att hitta nödutgången.

Så, när jag .. ofta intet ont anande .. öppnar skjutdörren, får jag alla mina mödosamt hopvikta kläder över mig och hela golvet. Men det är ju alltid roligt att se vad som finns .. ibland hittar jag grejor som jag inte hade en aning om att jag ens hade?

Små hål måste katten bara krypa in i, kartonger tigger bara om att bli testade och påsar är fantastiska, hemliga gömställen.

I kattens ögon är en helt vanlig COOP-kasse en osynlighetsmantel. Den kryper in och .. simsalabim .. så är den helt försvunnen? Att det rör sig en stor, prasslande papperskasse över golvet är något som betraktaren bör se som något helt naturligt .. anser katten, om den överhuvudtaget tror att påsen fortfarande existerar när den inte själv ser den? (Precis som när våra politiker döljer sig bakom ideologiskt löftesspäckade tal och tror att målgruppen därmed helt missar en global finanskris som finns på varje förstasida.)

Men har man mer än en katt så blir det si och så med osynligheten.

Den katt som inte befinner sig i påsen, har sitt livs lyckligaste stund. Först petar den lite försiktigt med tassen, för att skapa en illusion av rädsla för ”spöket” inuti och för att skapa en falsk trygghetskänsla för den som ser sig som oövervinnerlig i sin osynlighet.

Sedan tar den sats .. kastar sig med full kraft över påsen så att den ”osynlige” måste fly för glatta livet och lämna både osynlighet och värdighet bakom sig.

Nu tycker man att NÅGON borde ha lärt sig något?

Men när påsen väl är tom .. då måste katt nummer två bara krypa in i den för att se vad den första katten hade för sig när den var där inne?

Och DÅ ..

.. kommer katt nummer ett tillbaka!!

(.. och fast jag lovat mig själv att hålla politiken utanför bloggen ett par dagar, så märker jag att jag får väldigt roliga associationer här. Men jag försöker verkligen hålla dem för mig själv även om jag märker att det haltar lite.)

DN,