Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 26 juli 2011

Efter chocken, empatin, medlidandet ..

.. och broderskärleken kommer anklagelserna, skuldbeläggandet och det politiska spelet.

Internet känns inte som en bra plats just nu.

Nu på förmiddagen har jag läst en del av kommentarsfälten under nyhetsartiklarna, bloggarna som länkar till dem och känslan det lämnar kvar är helt förlamande. Det känns meningslöst att ens reagera.

Samtidigt som det talas om demokrati, öppenhet, lika rätt och värde, rättvisa, solidaritet och alla andra vackra ord .. så finns det ett underliggande VI och DOM. Det är skillnad på människor .. VI som har rätt åsikter är de GODA .. de som ifrågasätter är ONDA och inte värda att lyssna på.

Kanske är det så?

DE finner en gemenskap i att hata det som de ser som avvikande och hotande .. och ger samtidigt OSS rätten att hata dem? Är det så?

Vi är alla norrmän .. är en mening som har upprepats både i media och bland människor som känner chock, empati och medkänsla. Det är en fasansfull händelse .. vi är enade i sorgen och lidandet. Vi vill så gärna ge uttryck för de känslor som nästan gör ont ..

Vi är alla norrmän, just nu. Men kan vi alla vara somalier i morgon?

Räcker vår empati, medmänsklighet och vårt medlidande så långt?

Omkring 3,7 miljoner människor i Somalia, en tredjedel av befolkningen, lever på svältgränsen. Ytterligare miljoner människor i Djibouti, Etiopien, Kenya och Uganda är drabbade av den värsta torkan i regionen på 60 år.

Över 1000 barn har hittills dött i mässlingen i Kongo-Kinshasa, som också drabbats av polio- och koleraepidemier.

På undanskymda platser i nyhetsrapporteringen kan vi se barn med tomma ögon, barn som lever som utmärglade skelett. Mödrar som förlorat allt hopp och inte har mer att ge än sin kroppsvärme i väntan på att barnet ska dö, män som gräver i den tomma marken som inte ger något mer än utrymme för dem som dör av svält.

Om vi läser de nyheter som döljs av de stora rubrikerna, så kan vi se människor som vandrar mil efter mil i hopp om att finna något som kan få dem att överleva. Människor som har förlorat precis allt!

Kan vi alla bli afrikaner? Känna solidaritet, gemenskap och kärlek så långt? Orkar vi räcka ut en hand och säga att vi är alla lika och vi har alla skyldighet att hjälpa varandra?

Eller fungerar det bara när vi kan identifiera oss, känna igen oss eller har en identifierbar fiende bland oss?

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Expr., AB,

3 kommentarer:

  1. kan inte säga annat än att jag håller med till fullo.

    SvaraRadera
  2. Nej vi kan inte alla bli afrikaner.

    SvaraRadera
  3. Minns när jag var liten, på 70- och 80-talet, då talades det mycket om "barnen i Afrika". De barn som tittade storögt på oss på bilderna då, de som överlevde, är de som är de vuxna nu. Med en ny generation svältande barn i famnen. Jag skickade min veckopeng då och en slant nu. Går man tillräckligt många generationer tillbaka så är vi ju alla afrikaner egentligen, hur blonda, blåögda och bleka vi än är nu. Jag lever visserligen på existensminimum (med svenska mått mätt) men det går ingen nöd på mig. En vacker sommardag i Sverige kan man leva gott på knäckebröd i filmjölk. Med tanken att någon långt borta som annars skulle vara död innan de knappt fått uppleva livet, nu kommer att få leva, leka, skratta, sjunga och växa upp. Det är det värt.

    SvaraRadera