.. Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga" och jag
kan inte lägga den ifrån mig.
Den är oväntat välskriven och läsvärd
.. sett med mina ögon, eftersom jag förväntade mig något mer .. vad ska jag
säga?? .. tungt? undervisande?? akademiskt?? långtjatigt??
När hela den här historien om Sture
Bergwall/Thomas Quick skildras i förhållande till den vård han fick och till de
terapeuter som tillhandahöll den så blir berättelsen lika skruvad som
"100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann". Nästan ännu
mer osannolik faktiskt. Jag får ta pauser där jag får tala om för mig själv att
det inte är en underhållningsroman jag har i händerna utan en faktaberättelse.
Någon gång läste jag att det fanns
planer på att göra en film om seriemördaren Thomas Quick och utredningarna som
skapade domarna som senare upphävdes. Om Dan Josefssons material tas med i den
berättelsen så blir det projektet ogenomförbart .. för då blir det en fars
eller en komedi av hela biddevitten.
Kanske en musical i stil med Sweeney
Todd .. med Jonny Depp som Thomas Quick och Meryl Streep som Margit Norell .. the
Demon Patient from Sater??? Eller the Demon Therapist & the Innocent Serial
Killer??
Men egentligen är hela boken djupt
tragisk om jag håller fast vid att det som beskrivs faktiskt har hänt. Lättast
att hålla sig för skratt är det när jag inser att det är hela det här
osannolika gänget av själsrotande, inåtblickande minneskonstnärer som faktiskt
skapade drevet mot läkarna som fick sina liv förstörda i Catrine da
Costa-fallet .. och där medgavs ingen ny prövning trots att bevisningen var
lika svag och lika osannolik som i Sture Bergwalls fall.
Men LÄS den här boken. Om inte annat
än för att det faktiskt är en väldigt välskriven, lättillgänglig och bra bok.
Som en röd tråd genom hela Dan
Josefssons wallraffande i terapeutvärlden går också ensamheten och längtan efter bekräftelse.
Sture Bergwall var ett ensamt barn, en
ensam ung och annorlunda människa som växte upp till en ensam vuxen som sökte
bekräftelse, som han bara kunde få genom att skapa en bild av sig själv som
bekräftade andra ensamma och bekräftelsehungriga människors behov .. och gav dem den bekräftelse och storhet som de törstade
efter.
Margit Norell var ett ensamt barn, en
ensam ung och annorlunda människa som växte upp till en ensam vuxen som tillgodosåg
sitt behov av bekräftelse genom att bekräfta andra människor med svag självbild
och stora bekräftelsebehov. Hon skapade en bild av sig själv som allas goda
moder, spelade ut barnen mot varandra och lät deras liv bli innehållet i sitt
eget.
Vilket får mig att tänka på att det i
dagens kommunikationssamhälle är det förmodligen fler människor än förr som är
ensamma ... och därmed lätta offer för karismatiska ledare med stora egon och låg självkänsla, som kräver enorma mängder bekräftelse från människor de egentligen föraktar.
För ensamhet kan vara så mycket. Den
ofrivilliga fysiska ensamheten, ensamheten i tvåsamheten, social ensamhet,
själslig ensamhet .. det finns säkert tusen olika sätt att känna sig ensam på.
Jag, till exempel, saknar alldeles
otroligt mycket en "lekkamrat"
.. en sådan jag hade som barn och som jag kunde skapa saker, hitta på nya lekar/världar eller bara ge mig ut på upptäcktsfärd
med. Någon jag kunde nå snabbt .. kom hit
och titta!! Yess .. jag kommer med en gång så sticker vi!! Jaaaa, det gör vi!
NU!!!
Jag är inte ensam, jag har vänner, ett
fullspäckat schema och en högst älskad familj .. men avstånden till vännerna är
långa, möten kräver planering och jag kan inte skylla på någon annan än mig
själv eftersom det är vi som flyttat hit och dit i livet.
Men inte en enda har samma sorts,
nästan livsnödvändiga, kreativa skaparlust som jag har .. och just inom det
området känner jag mig väldigt ensam och är förmodligen väldigt lätt att leda
på villovägar om betet är det rätta?
Om jag skulle börja om med bloggandet
i dag .. eller skapa min allra första egna blogg igen .. så skulle jag kanske
våga mig på att starta "Ensamhetsbloggen"
.. med gästbloggare och ett levande kommentarsfält som kanske skulle kunna väva
samman människor till små kreativa kluster inom räckhåll för varandra?
Eller kanske "Kreativitetsbloggen", "Skaparlustan"???
Men det är ju bara en dröm .. en
fantasi. Så fungerar det ju inte i verkligheten, eller hur?
Det är bara i politiken som
fullständigt orealistiska drömmar och fantasier kan presenteras som rena sanningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar