Den Irländska Rosen har landat!

Äntligen har vår Irländska Milly insett att vi inte tänker utnyttja varje tänkbart tillfälle till att överge henne. Varje ny människa är INTE en tänkbar ny ägare .. och det känns ju hedrande.

Hon har också förstått att resor med bil inte automatiskt betyder att hon åker FRÅN något utan också kan innebära att hon får komma HEM och har nu för första gången hoppat in frivilligt och med glädje.

Ett stort steg. Det känns underbart fritt att kunna gå från rum till rum utan att trassla in sig i någon annans ben och att kunna skriva utan att halva tangentbordet döljs av en bedjande nos. Särskilt härligt är det att kunna besöka toaletten utan att höra andetagen från en liten hund som ligger och undrar ifall det finns en hemlig bakdörr där inne.

Men tryggheten har också en baksida .. den extremt följsamma hunden som nästan hade kroppskontakt under skogspromenaderna finns inte mer .. i dag fick hon fullständigt spel och sprang i cirklar och åttor i fullständigt bordercollie-fnatt genom hela skogen .. för att slutligen braka igenom ett tätare buskage och .. FÖRSVINNA!!! HUR kallar man in en hund som nätt och jämt vet vad hon heter???

Lyckligtvis så fanns det en Border Collie kvar som kunde hämta hem henne .. men nu börjar det bli dags för grundläggande studier i inkallning och uppförande, det är helt klart.

Vi har också varit hos veterinären och fått konstaterat det vi redan visste .. vi har en FIIIIIN hund som bara behöver lite hull, muskler och päls.

Katterna är fortfarande ett litet problem. Milly har i och för sig vant sig vid att de finns .. men hon blir alldeles för GLAD och UPPSPELT över deras blotta existens. Hennes nosande uppvaktning blir så våldsam att de åker som golvmoppar över golvet och det resulterar oftast i en rak höger eller vänster tass över nosen som tack för vänskapsförsöket.

Men .. vi tar en dag i taget, till slut så kommer de att ledsna på varandra, det är jag helt övertygad om .... ?????