.. till alla människor som samlats på Tahrirtorget i Kairo.
Allting annat känns futtigt och smått.
Jag saknar ord för att beskriva vad jag känner inför den rapportering som sakta håller på att strypas. Alla dessa människor .. och ett så ofattbart mod .. en så obeskrivlig solidaritet och sammanhållning och en så järnhård beslutsamhet.
Jag är rädd, håller andan .. och hoppas.
AB, AB, EXPR., EXPR., SvD, SvD, DN
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Igår sa media här hemma att man fruktar ett nytt Himmelska fridens torg, massakern på studenter i Beijing på 80-talet. Det har ännu inte blivit så, låt oss hoppas att det inte går därhän. Men nog är det som jag läste i Metro här i Stockholm idag, att vi svenskar använder ordet kaos alldeles för lätt. Snökaos, tågkaos, vi har ju inte varit med om något som liknar det människor i andra länder får stå ut med. Jag hoppas verkligen att upproren i både Tunisien och Egypten slutar lyckligt, många har ju redan fått sätta livet till. Fler länder verkar följa efter, men det kommer inte att lyckas att strypa information och hålla omvärlden ovetande, tack vare Internet så får vi veta vad som händer.
SvaraRaderaJaa!
SvaraRaderaTack vare Internet kan vi alla skaffa oss information utanför den som gammelmedia vill att vi ska svälja.
I frågan om Egypten har jag för egen del varit mkt kritisk till gammelmedias underlåtenhet att granska vad Muslimska brödraskapet har för roll i upproret.
Självklart önskar jag det egyptiska folket demokrati i den meningen att man i fria och rättvisa val själva får välja sitt styrelseskick och att man i återkommande, lika fria och rättvisa val, får chansen att välja bort det styrelseskick man anser inte gör ett bra jobb.
Men i fallet med Egypten blir jag extremt misstänksam när media totalt underlåter att granska alternativen till Mubaraks diktatur. Det är faktiskt inte så att bara för att Mubarak avgår, så blir allt frid och fröjd.
De som kräver Mubaraks omedelbara avgång är oss fortfarande svaret skyldig vad de vill ska komma i hans ställe. Är det en islamistisk stat man vill ha eller är det ngt annat?
Om detta vet vi ännu inget, eftersom media underlåter att ställa frågan.
Ännu mer misstänksam blir jag när sådana personer som Andreas Malm, Göran Greider, Urban Ahlin och Lars Ohly kräver allas vårt omedelbara stöd för upprorsmännen (jag skriver män eftersom det är ont om kvinnor bland demonstranterna) och hävdar att om man inte stöder demonstranterna utan eftertanke, så är man med automatik att anse som en diktaturkramare.
Jag känner igen den logiken från GWB:s krigsförklaring mot terrorismen efter "nine eleven". Antingen var man för hans krig eller så ansågs man vara för terrorismen. Svart eller vitt alltså. Inget där emellen.
Nu gör vänsteraktivister samma sak i fråga om Egypten. Antingen är man för demonstranterna ropar de, eller så är man en diktaturkramare som gillar Mubarak, är deras skall.
Men vi andra då. Vi som varken gillar Mubarak eller Muslimska brödraskapet. Vilka ska vi hålla på?
V