Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 22 januari 2012

Jag har läst "Felicia försvann" ..


.. den här helgen och det var en bok som gjorde ont.

Jag känner igen alla dem jag mötte under de år som jag och Maken arbetade med problemfyllda ungdomar och där en del av dem också bildade familj tillsammans med oss. De lärde mig mycket och jag kan bara hoppas att vi tillförde dem någonting av värde att ta med ut i livet.

Felicias berättelse är nästan exakt densamma som jag hört från andra barn till alkoholister eller andra missbrukare. Rädsla för närhet, som när som helst kan förvandlas till svek och hot. Rädsla för det oväntade/ofattbara, skapar också det provokativa beteendet som ska framkalla ett kontrollerbart svek och avståndstagande som går att hantera .. i stället för att vänta på slaget som de ändå tror ska drabba dem och slå dem till marken.

Föräldrar som ser varje misslyckande hos barnet som en personlig förolämpning .. Varför ska allt bara drabba MIG? Hur ska JAG klara av att mitt barn är sjukt/behöver hjälp/har ett handikapp?? Hur kunde h*n göra MIG detta, göra så JAG får så mycket problem!

Jag, jag, jag .. och barnet spinner runt i en aldrig stannande spiral för att vara till lags, bli bekräftad och älskad. Det tar aldrig slut .. ett barn slutar aldrig längta efter att bli älskat, hur illa du än behandlar det.

Skrapar man då lite på ytan så är det snarare en regel än ett undantag att föräldern också kommer från samma bakgrund som h*n nu överför på sitt eget barn. En oförmåga till närhet eftersom det efterföljande sveket är förväntat.

En av våra tonårskillar sa .. att få stryk när man gjort något eller förstört något känns inte fel, men när smällen kommer oväntat eller när ingen kommer hem på flera dagar .. eller om de är så fulla att man inte finns .. då känns det inte som om man är värd något.

Att vara barn och inte veta om det finns någon hemma, om det över huvudtaget kommer hem någon och inte våga fråga någon i närheten .. eftersom det med absolut visshet kommer att sluta med fysisk eller psykisk misshandel om h*n utelämnar föräldern inför andra. Kanske kommer till och med SOCIALEN som är ett hot om total skilsmässa från den enda verklighet man känner till.

En annan kille frågade .. om jag slår ner dig nu, vad skulle du göra? Då var jag inte helt bekväm med situationen måste jag erkänna, så jag satsade på ärlighet och sa .. förmodligen ingenting, eftersom du är så mycket större. Men du åker ut härifrån så fort som någon annan kan hjälpa mig, det är helt säkert eftersom jag aldrig skulle kunna lita på dig mer efter det.

Så var det bra med det? Han frågade aldrig mer??

Men när det gäller Felicias berättelse så gick jag nästan i golvet redan på sidan 12. En 16-årig kille från ungdomsvården placerades hos den då 30-åriga Anna Wahlgren .. den varma och kunniga barnspecialisten .. för att få möjlighet till ett annat liv. En familj som var fungerande, rötter, tillit och gemenskap .. trygghet.

Och så blir han .. nästan ett barn och helt i beroendeställning .. hennes älskare i ett och ett halvt år!!

Jag var jämngammal med Anna Wahlgren när vår första 16-åring flyttade in. Vi gjorde massor med misstag, men vi älskade den grabben som om han hade varit vår egen.

Förmodligen så hade det varit mer professionellt att älska lite mindre.

Men aldrig, aldrig någonsin såg jag honom som ett sexobjekt.

Som Claes Malmberg sa apropå samma händelse .. hur skulle samhället ha sett på det beteendet om det varit en omhändertagande 30-årig man och en beroende 16-årig flicka?

Så läser jag vidare och kommer till sidan 42 och det jag läser där gör att jag faktiskt drömmer mardrömmar på natten efteråt.

En av alla styvfäder ringer och ber om hjälp eftersom barnspecialisten är "liksom okontaktbar. Hon har supit oavbrutet i tre dagar. Och hon liksom ylar" .. och kryper omkring och försöker plocka upp sönderslaget porslin på marken så att hon blöder.

Och så får jag veta att det i hemmet också fanns tre spädbarn. Barn som tillitsfulla föräldrar lämnat in till den fantastiska Anna Wahlgren för att hon ska lära dem sova!

Det är för hemskt för att jag ens skulle vilja föreställa mig situationen.

Så jag tror att Felicia skildrar sin verklighet. Förmodligen finns det mycket, mycket mer som kan ge en annan bild, glada dagar och kärleksfulla stunder .. men det jag verkligen tror på är att hon vuxit upp med en alkoholiserad, självcentrerad förälder som lyckats gömma sitt missbruk och sina tillkortakommanden under en filt av kändisskap och berömmelse.

Rösten från ett otryggt barn som vuxit upp med en svårt alkoholiserad förälder hörs från varje sida .. jag känner igen den, jag har hört den förut.

Jag känner med Felicia.

Du behöver inte förlåta dina föräldrar för att de behandlade dig illa, oavsett om det var avsiktligt eller oavsiktligt, oavsett om de själva var formade av samma omständigheter som format dig själv, men ..

.. utifrån mina egna erfarenheter så vet jag att barnet inom dig aldrig, aldrig kommer att sluta att vänta på det erkännande, den förklaring och den kärlek som det väntat på hela livet.

"Felicia försvann" .. är en av de sorgligaste böcker jag har läst.

8 kommentarer:

  1. Jag hade tänkt läsa boken för skvallervärdet och för att jag tycker om att auktoriteter blir nedplockade, men efter att ha läst den här posten är jag tveksam.

    Det är en förbannad skyldighet att älska sina barn och kan man inte det har man skyldigheten att fejka kärlek, inte för andra utan för barnen. Klarar man inte det heller ska man adopter bort dem och inte blanda sig i deras liv igen. De får då chansen hos någon som tänkt igenom föräldraskapet.

    Barnen har ingen sån skyldighet, de har inte bett om sina föräldrar.

    Sa jag att jag är för abort, förresten?

    SvaraRadera
  2. Jag hade samma skäl som du för att läsa boken, men mådde fruktansvärt illa av innehållet.

    Och du har helt rätt .. man MÅSTE inte älska sina föräldrar, men som förälder så MÅSTE man älska sina barn .. det är ett löfte du ger i och med att du bestämmer dig för att bli förälder!

    Ingen eller ingenting kan ersätta brist på kärlek, tillit och trygghet under de första uppväxtåren, det är jag övertygad om.

    SvaraRadera
  3. skadad grundtillit är ett sår som kan läka, men med en hinna som lätt spricker upp och får såret att blöda igen.

    Bättre då att förbinda detta sår, byta bandage, se till att det inte blir infekterat så att man förgiftas. Men det vuxna barnet kan ha en överlevnadsinstinkt som gör att man inte riskerar att blotta strupe eller hjärta fler ggr, därför att en direkt stöt skulle kunna vara livshotande.

    DÄRFÖR har man rätt att inte förlåta och/eller försonas. Man vill leva.

    SvaraRadera
  4. Anna wahlgren har alla sympton på en kvinnlig psykopat och det måst eju ha varit ett rent helvete att växa upp i denna sekt för familj är det inte. Det är ett utmärkande drag med gränslös sex och att manipulera sin omgivning med önsom hot och smicker så att alla lyder minsta vink.

    Tyvärr har man själv råkat ut för så många så man känner igen till och med på utseendet och Anna ser inte snäll ut.

    SvaraRadera
  5. Ingen förlåtelse är något värd utan en rejäl hämnd först.

    SvaraRadera
  6. Det finns så många hemska öden, så man ibland tror att det inte är sant att barn behövt växa upp på detta viset. Man mötte det också när man läste boken "Pojken som kallades Det". Historier som överträffar all form av fiction.

    Jag har ju aldrig varit någon älskare av Anna Wahlgren på grund av hennes påhopp av oss föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men detta verkar vara värre än vad jag någonsin kunnat tro.

    Man kan aldrig älska ett barn för mycket. Sorry Trash, men barn genomskådar fejkad kärlek. Det är bara äkta kärlek som gäller. Klarar man inte av att ge det ska man överlåta det till andra, bättre skickade.

    Jag blir så himla ledsen när jag tänker på att någon ska behöva växa upp under dessa förhållanden.

    SvaraRadera
  7. Måste komma ihåg att köpa den på onsdag när jag ska till stan.
    Det här är definitivt en bok jag inte kommer kunna vänta in på bibblan!
    Delar av AW,s tankebanor har jag gillat, merparten har jag bara avfärdat eftersom det inte varit aktuellt men en insides-skildring, även om partisk, känner jag ett starkt begär efter.
    Även om jag kommer att må dåligt efteråt...

    SvaraRadera
  8. Hej, den boken vill jag inte ödsla min tid på. Mådde fan -ett slags flaschback- redan när jag läste din "recension". Hon har försvårat mitt arbete med gravida missbrukare till den grad att jag ville stämma henne. Varje gång hon yttrade sig om att "mår jag bra så mår barnet i magen bra" med ett vinglas i handen var det svårt att få de gravida att sluta supa. Experten hade ju talat.
    Superbra blogg du har med alltid intressanta inlägg! Hälsar fd kurator

    SvaraRadera