I dag ..

.. har vi passat på att njuta av det fantastiska höstvädret, färgprakten och den höga och klara luften .. och så våra hundar förstås.

Först tog vi en halvtimmes promenad i skogen som vanligt, för där hittar Bordercollien och trots att hon har artros och är både skumögd och nästan döv, skuttar hon fram som en betydligt yngre hund. När vi fikat så sov hon så djupt att vi kunde smita ut med Rackarkotten för en betydligt längre vandring i ett betydligt snabbare tempo.

Tänk att det har gått TRE år sedan Milly, den irländska rosen, landade hemma hos oss??

Vart tar tiden vägen egentligen? Alldeles nyss passade jag på att läsa vad jag skrev när hon var alldeles ny i vårt hem och sedan började jag fundera över vad vi egentligen har åstadkommit på den tiden?

Vi har byggt ett nytt staket, det var väl det första vi fick göra. Eller vi och vi .. det var väl snarare så att hon visade på bristerna och vi byggde själva staketet till en oplanerat hög kostnad.

Vi har också kommit överens om att kopplet inte ska bitas av när jag står stilla och pratar med någon på vägen. Det är jag väldigt tacksam över och skriver stolt upp på plussidan.

För övrigt är kopplet fortfarande någon slags mellanting mellan hundfängsel och handikapphjälpmedel sett ur Rackarkottens synvinkel. Det vill säga .. hon är fängslad av mig som av någon anledning inte kan ta mig fram fort nog utan draghjälp från henne.

Det kan vi nog lägga på minussidan som ett rätt stort misslyckande tillsammans med att hon förmodligen aldrig kommer att kunna vara lös i skog och mark, i varje fall inte före sin 14/15-års dag då jag räknar med att kunna springa i fatt henne om hon får för sig att jaga något av det som rör sig i naturen.

Men IBLAND så går hon jättefint vid min sida och med löst hängande koppel. Då tänker jag .. NU .. ÄNTLIGEN!!! .. och så kommer grannens förargliga katt och går över vägen och så är det samma cirkus igen.

På plussidan finns också att vi leker obehindrat och hårdhänt med varandra. Hon rusar lyckligt efter bollar, frisbee och diverse andra leksaker utan att tro att jag tänker slänga dem PÅ henne för att skada eller döda henne.

Ett annat stort plus är att hon LÄMNAR TILLBAKA grejorna efter det hon fångat dem!!

Här kan alla göra vågen .. för det var banne mig inte lätt.

SITT .. är ett kommando som sitter lika fast som själva hunden. Hon formligen vibrerar så in i baljan ordentligt sitter hon när hon sitter. Det var det kommandot som också förklarade ordet .. DUKTIG .. och gjorde det till ett väldigt användbart ord.

Ordet FY .. fick hon kläm på när hon knyckte min tårtbit när jag vände ryggen till och lade ifrån mig kameran som jag fotograferat hennes bedjade blickar med. Ett väldigt användbart ord det också .. och jag kan ju faktiskt gå tillbaka till det jag skrev då och njuta av anblicken av vad jag inte fick chansen att smaka på då.

I övrigt så har hon blivit mer och mer normal som hund betraktat. Åtminstone vid första anblicken och om hon inte får ett av sina berömda psykbryt som inträffar när vi minst förväntar oss det.

Det är lite jobbigt .. särskilt om vi möter ett par cyklister som hon kastar sig mot medan jag stretar åt andra hållet och sedan ylar av besvikelse och frustration över att inte ha fått HÄLSA!!! Ylandet brukar också följas av ett våldsamt, sälliknandekravlande och besviket gläfsande. Det går inte att beskriva .. det måste ses.

Och det vill vi ju helst slippa göra.

Fast förr hände det jämt, oavsett vad eller vem vi mötte. Nu händer det ungefär i ett fall av tre och mer och mer sällan när det gäller bilar. Vissa hundar kan vi till och med passera utan att jag behöver klättra över diket och ALLA katter behöver inte mördas med mig hängande som en plogbill i kopplet.

Plus och minus?

Ja, då måste jag säga att det är mest plus. Nu BOR Milly Rackarkott här. Det här är hennes HEM och de som kommer in genom dörren är inte hundnappare som ska ta henne härifrån .. det är vänner som hon kan tigga kakor och bullar av. Vi är hennes flock som hon jagar med, biter i och leker med .. och hänger och klänger på. Min säng är hennes säng när jag inte använder den och min mat .. bör vara hennes mat .. innan jag äter upp den.

Men hon tigger inte vid bordet. Hon ligger vid min stol och ser på mig medan jag frossar och stoppar i mig .. medan hon HUNGRAR och SVÄLTER. Vilket ger ungefär samma resultat.

Vi är hennes familj och hon är en del av vår. Dessutom så tror jag att jag hade haft betydligt sämre kondition om jag inte hade haft henne. Förmodligen så har jag också utvecklat ett fantastiskt vidvinkelseende och en enorm fallenhet för att se katter och hjortar som döljer sig i gräset och buskarna.

Hon är högt älskad och en VÄLDIGT DUKTIG flicka och den som vill veta hur hon var från början kan klicka på etiketten rackarkott här nedanför. (samtliga hundar döljs under etiketten hund.)