Tove Lifvendahl är
politisk chefredaktör i SvD och skriver i dag en ledarkrönika med rubriken
"Integration utan handbok".
Avslutningsvis vänder hon sig till läsarna och sista meningen lyder .. "Så nu utmanar jag er, värderade läsare. Vad
ska integration betyda i Sverige framgent? Och hur underlättar vi den? Emotser
svar per mail."
Mailadressen är tove.lifvendahl@svd.se
Det här är en så svår
fråga att det inte ens verkar finnas någon i beslutsställning som har en aning
av ett svar, än mindre en handbok eller skuggan av en idé .. i varje fall inget
som de vill delge sina uppdragsgivare. Gemensamt för våra beslutsfattare verkar
i stället vara att det är fel på folket som inte öppnar sina dörrar för mindre
lyckligt lottade bröder och systrar från andra länder.
Så när Tove
Lifvendahl ber detta rasistiska, ogästvänliga och egoistiska folk om hjälp så
känns det som att stå framför en riggad fallgrop. Vad jag än skriver kommer
förmodligen att bevisa att våra makthavare har rätt .. jag och mina likar är
hindret för en lyckad integration.
Men .. integration av
vad?? Vad betyder egentligen ordet integration?
Enligt Wikipedia så
är det .. "Sammanställning av
sinsemellan olika delar till en komplexare helhet."
Och samtidigt som jag
får upp det så får jag fram "Images for Integration" .. som föreställer pussel i olika former.
Integration är alltså
ett stort och svårt pussel där vi är pusselbitarna, eller hur?
JAG är en av
pusselbitarna .. den unga kvinnan med rötter i Turkiet, som jag regelbundet
träffar är en annan och mina och hennes anhöriga är ytterligare några. Min bit
av pusslet passar ihop med hennes på ena sidan och en annan del av mitt pussel passar
ihop med en man som i sin tur passar ihop med en bit av en sverigedemokrat. En
fd granne hade inte en enda bit som stämde överens med min pusselbit och en
arbetskamrat skulle kunna passa om jag fick såga av det som jag tycker är
felkonstruerat.
Problemet är bara att
h*n hellre vill såga i MIN bit!
Det finns människor
som inte ens verkar tillhöra samma pussel som jag .. eller så är det jag som
hamnat i fel kartong eller försöker bygga ihop mig med fel bitar?
Det finns också de
som utger sig för att ha svaret på hur pusslet är konstruerat, vad det föreställer
och hur de olikfärgade bitarna ska passa ihop.. även om det betyder att bitarna
måste målas eller formas om för att åstadkomma det förväntade resultatet.
När pusslet är
färdigt ska det täcka hela landet, vilket är en omöjlighet, eftersom det tillkommer
nya bitar hela tiden medan andra tappas bort eller helt försvinner. Det blir
alltså aldrig färdigt .. och det är nog själva idén, vilket Tove Liljedahl
också kommit fram till.
I ett landskapspussel
finns många bitar i blått som föreställer luft och vatten, många bitar som
bildar mark och träd i olika nyanser av grönt samt ett litet motiv av något
slag .. en grupp människor, några fridfulla/gulliga djur eller något annat.
Motivbilden är lätt
att bygga eftersom den består av bitar som synligt hör ihop .. på samma sätt
som politiken och kultur- och åsiktseliten bildar en lättöverskådlig bild tillsammans med själva
ramen som omger hela pusslet.
Det är resten som är
lite knepigare.
Det är därför
motivbilden .. eller ramen .. är så viktig. De är själva förutsättningarna för
att kunna bygga samman omgivningen.
Det går liksom inte
att ta en hög gröna bitar och förutsätta att de ska bilda ett träd tillsammans
med en annan hög gröna bitar som redan ligger på platsen. Pussel fordrar både
koncentration, arbete och fingertoppskänsla .. och en tydlig början.
Jag börjar misstänka
att ramen och motivbilden i det svenska integrationspusslet tillhör ett annat
pussel än den omgivande landskapsbilden. För vi som ska bilda landskapet har varken ram eller motiv att förhålla oss till när vi försöker foga samman vår bit av det stora integrationspusslet.
SvD, SvD, DN, DN, Expr., Expr.,
Migrationsverket
Ann Helena Rudberg
http://d22zlbw5ff7yk5.cloudfront.net/images/stash-3-50c2b7498f6ce.gif
SvaraRaderahttp://plusbits.mx/wp-content/uploads/2013/06/tumblr_m338pqlw9h1r4oc7so1_500.gif
Var en helgtur till min hembygd Stockholm och där var det sju år sen jag var sist.Det var en chock att se hur staden har förändrats.Lurad direkt av friåkartaxi trots medvetenhet om just det.Varning på tåg mot folk som ville `` hjälpa till med bagaget``Varning för att sätta bagage vid dörrar.Tiggare överallt,väskan på framsida,se dig över axeln, Neej fy f.n hur det har blivit.Aldrig mer vill jag besöka vår tidigare så fina huvudstad.
SvaraRadera