Tillökning i familjen.

I vårt hus bor det hur många familjer som helst. När jag går in på vinden kan jag så här års höra hur det stökas och bökas med vårstädningen hos alla släktgrenar hos familjerna Sparv(?) och Svala och förmodligen finns det en hel hög underarter av det som jag kallar Sparv som också bor här.

I väggarna och under taket vet jag tyvärr att det också sker saker .. getingarna kommer bergsäkert att kräva boplatser i år också, trots att vi helt brutalt tillkallar våldsamma män från Anticimex som gör sitt jobb så gott de kan. Eftersom jag är våldsamt allergisk mot getingar så tycker jag att de kunde visa lite hänsyn och bo hos grannen i stället.

I björken som delades av blixten kommer det förhoppningsvis att dyka upp massor av sorgmantelfjärilar i år också .. stora fjärilar som ligger som svartvita små näsdukar och torkar på staketets överliggare tills de ger sig ut i livet och världen.

Lite här och där morras det ilsket när igelkottarna blir störda av att vi är lite mer utomhusaktiva än vanligt och hackspetten hacketihackar när han inte hänger upp och ner bland de sista talgbollarna i fågelmatsträdet.

De blir bara fler och fler och det är hur märkligt som helst eftersom vi har så stökigt med hundar och katter som intresserat smyyyger efter dem så fort de upptäcker dem.

Vi har skator som bygger bon i äppelträden och de större buskagen och det tillhör väl det roligaste på våren. Det är alltid en som har kontroll på byggandet .. hon? .. och en som släpar hem mest pinnar .. han?.

Det är inte alltid pinnarna duger. Med en otroligt föraktfull rörelse drar hon? bort den felaktiga pinnen från det nätverk som han? flätat in den i och kastar den med en irriterad knyck på nacken ner på marken.

Så håller det på och jag står i fönstret och spiller tid som jag borde använt till något annat.

Till att kratta ihop överblivna pinnar under träden till exempel.

Snart är det också dags för paddor och grodor att gå i vägen både på tomten och ute på vägen. Det är en av mina stora mardrömmar .. att kliva på en padda i mörkret. Det känns äckligt i fötterna bara jag tänker på det.

De senaste åren har vi också haft både paddor, igelkottar och möss uppe på verandan utanför ytterdörren. En prestation eftersom det är 8-10 cementerade trappsteg upp dit.

Tänk om de tänker flytta in?

Utanför staketet vandrar hjortarna. Vi har en flock på ca 20-25 stycken som är så vana vid oss att de inte ens lyfter på huvudet när vi går ut på gården. Det är liiiite obekvämt fram på kvällskvisten eftersom Rackarkotten .. vår irländska hittehund .. får nervösa sammanbrott så fort hon ser dem. För några veckor sedan stod en imponerande bock(?) precis utanför grinden när vi skulle gå sista kvällspromenaden, vilket inte kändes helt bekvämt med tanke på hundens mentala hälsa .. så jag gick ut för att jaga bort den.

Jag gick närmare, närmare och närmare och när jag var ända framme vid grinden så harklade jag mig lite försynt?

Blev den rädd??

Ungefär lika rädd som om det hade varit en liten mus som gick förbi. Förmodligen var jag det dummaste och mest meningslösa han sett på länge .. men när jag gick ut genom grinden så släntrade han saaaaakta över vägen. Och stannade och pillerillade med något som var intressantare än mig.

Så vi fick genomlida ett nervöst sammanbrott med ylande och krälande Rackarkott medan vi trixade oss förbi hjorten som inte flyttade sig ur fläcken.

För ett par dagar sedan började vi möta en väldigt märkligt tecknad duva när vi gick ut. Den promenerade på grusgångarna och såg lätt förvirrad ut och Rackarkotten som tydligen kände sig hotad av den promenerande!! fågeln fick ytterligare anledning till ett totalt sammanbrott.

Vi trodde att det avgjorde saken. Ingen fågel med sitt fulla förstånd i behåll kan väl ens överväga att stanna på en plats där det finns en Rackarkott?

Fel, fel, fel .. dagen efter upptäckte vi att den flyttat in på en hylla i vår carport.

Och där satt den.

Maken använde kraftuttryck och hävdade att den måste bort innan bilarna blev dammiga och fick lackskador av duvavföring. Jag påpekade stillsamt att fågeln inte rört sig ur fläcken på ett dygn och förmodligen skulle vara död inom kort.

Egentligen är han väldigt känslig min man .. och nu så sitter det två foderkoppar på väggen med solrosfrön, viltfågelblandning och vatten.

För i dag har vi läst på och vet att det är en högflygare vi har på hyllan. En duva som flyger högt men tydligen inte hem och som vill äta torkade ärtor, helt vete och mungbönor?, vilket ska införskaffas i morgon.

Den är så otroligt söt vår högtflygande nya familjemedlem. En liten, liten tofs på huvudet har den och om vi bara ansträngde oss aldrig så lite så skulle det kunna bli tam. Nu när den verkar vara mätt och lite starkare är den lite mer kontaktsökande och sitter gärna i närheten och tittar på när vi plockar med något på tomten.

Jag undrar redan hur man hanterar en högtflygande duva på vintern? Men Maken är helt övertygad om att den sticker hem när den orkar med en längre resa.

När jag ser den sitta på tacknocken och spana misstänker jag att han har rätt .. suck!