På besök i finrummet.

Vi var på vernissage i helgen. Eller konstutställning om man hellre vill uttrycka sig så .. eller så kan jag kalla det besök i finrummet, vilket det i själva verket var.

Evenemanget tog plats i anslutning till en gård/herrgård(?) som rustats upp och putsats med hjälp av stora och nya pengar. Allt från grusgångar till särskilt glashus i anslutning till grillen, enormt garage, stoooooor carport och gräsmattor och rabatter var omsorgsfullt designat och polerat och dagen till ära så hade ägaren till hela biddevitten tömt garaget och ställt upp hela bilparken i carporten .. som av en händelse låg i anslutning till det ombyggda stallet/ladugården/ekonomibyggnaden där själva utställningen ägde rum.

Så nu vet jag att han åtminstone har en Ferrari och ett större antal svindyra andra bilar .. och det var ju en upplevelse i sig?

Utställningslokalen användes förmodligen till storslaget festande i vanliga fall eftersom det fanns en kombinerad bar och köksyta i mitten med tillhörande kock och allt, men väldigt tjusigt, vitlaserat och genuint var det i alla fall.

Normalt sett brukar jag undvika den här sortens tillställningar, men nu handlade det om en konstnär som jag tycker väldigt mycket om .. trots att h*n allmänt anses som lite för kommersiell  för att vara Riktig Konstnär .. och två andra konstnärer, varav en som jag alltid längtat efter att få se.

Konst och kultur borde vara roligt, inspirerande och skapa gemenskap och glädje, tycker jag. Det måste väl ändå vara själva idén? Och om det inte skapar direkt glädje utan bara avser att provocera .. så borde det väl ändå skapa någon form av gemensamma reaktioner??

Samtal?

Diskussioner?

Men .. suck .. som alltid så kommer du in i en större rum där människor sakta rör sig efter väggarna i små sammanhållna grupper eller enskilt. I händerna håller de ett plastglas med något odefinierbart vitt och ett hopnitat häfte med namn och pris på konstverken.

Alla samtal viskelivisk-talas enskilt och diskret så att omgivningen på fullt allvar ska tro att man överväger att nysta upp 10-15 tusen för något att hänga på väggen i det egna palatset.

Över golvet hastar konstnärerna besvärat med blicken stelt riktad nedåt för att undvika ögonkontakt med dem som enbart är där för att frottera sig och när de har hastat färdigt startar de gemensamma viskelivisk-samtal som utestänger det jobbiga med att visa upp sina egna ansträngningar.

Åtminstone upplever jag det så.

Vid in-utgången finns som regel vykort och affischer för den som har en begränsad budget och har man tur så kan man få dem signerade.

Aldrig mer .. säger jag till Maken.

Det sa du förra gången också .. sa han.

Varför påminde du mig inte .. sa jag, och så lämnade vi lokalen under tystnad och stannade inte förrän vi upptäckte ortens Antik & Kuriosa affär där jag inhandlade två gardinlängder från 50-talet som kommer att få ett nytt liv som 50-tals klänningar till mig.

När jag läser intervjun med Noomi Rapace där hon säger att hon känt sig som en främling i sitt eget land så blir jag inte upprörd. Hon är inte ensam om att se hur Sverige mer och mer börjar likna en utställning där åsiktsföreträdare ställer ut de åsikter som är de enda saliggörande.

Det Perfekta Landet! Skapat och styrt av Oss som vet Hur Det Ska Vara?

De som inte ser storheten i dem är obildade, dumma och blir föremål för "konstnärernas" och "opinionsbildarnas" missionerande och fostran, typ. För hur skulle de klara sig utan de Fattiga, Dumma, Misslyckade, Sjuka och Obildade?

Noomi säger att hon vill ha något större, mer rymd, mer plats, mer utrymme och ett land där en människa kan ha stora visioner utan att det anses vara provocerande.

AMEN!!

För hur ser det ut egentligen med den provocerande konsten ... är den så provocerande egentligen när den alltid slår åt samma håll .. uppåt till höger mot kungahuset och "kapitalet" som sponsrar utställningarna där den visas och tjänar pengar på det som eventuellt stiger i värde när konstnären dör?

Hur är det med åsikterna hos vår elit .. debattörer, opinionsbildare och politiker?

Sossarna & Co släpper samma skuggbudget varje år med smärre omskrivningar och Alliansen svarar med samma kritik .. också varje år. Blir förhållandena omvända så blir det samma reaktioner .. fast omvänt. Så outhärdligt förutsägbart, särskilt när det gäller underskattandet av väljarens förmåga att tänka själv.

Alltihop är baserat på samma ekonomiska förutsättning som tolkas på det sätt som gynnar den egna politiken bäst .. men som sällan stämmer överens med verkligheten om man inte slår ihop dem och rensar bort de politiska flosklerna.

De politiska blocken är i sanning cementerade block och däremellan finns ingenting .. antingen så hatar och misstänkliggör du det ena eller det andra. Eller så ger du blanka fanken i alltihop.

Våra vanligaste kändisar kan inte klara sig utan bloggar och facebook som samlar fansen .. men vad får vi veta .. vad använder de sitt kändiskap till? Hur gulligt det är med barn, dagens kläder och hur man arrangerar blommor i en vas från Svensk Tenn för två tusen kronor?

Den vassaste twittrare vi har lär vara Jonas Gardell .. men det är väl ingen som blir direkt överraskad av hans åsikter. Och om någon ny förmåga bemöter ett hyllat debattinlägg, från en annan ny förmåga, med ett eget lika välskrivet, så höjs det genast röster som anser att det är skandal att det ens är tillåtet .. i SAMMA tidning!! 

Under förutsättning att den första förmågan tolkade den godkända åsikten .. för annars så dissas den första förmågan för att h*n tagit sig friheten att uttrycka fel åsikt, den andra förmågan hyllas för sitt insiktsfulla bemötande och tidningen höjs till skyarna för att den publicerar fler åsikter än bara en .. eller hur det nu blir??

Ett land där det på fullt allvar pågår en debatt om att man bör våga vägra ta debatten för att debatten inte ska riskera att resultera i slutsatser som är fel? Och så utmynnar det hela i en sidodebatt om vilka som över huvudtaget är lämpliga att leda en debatt .. om det nu ska ledas någon sådan alls?

Kan man ens tillåta debatter som berör ämnen som inte är lämpliga att debattera?

Jag upplever det som att vi lever i ett land som är lika ängsligt och försiktigt, och där alla samtal är samma viskelivisk-samtal, som på den konstutställning vi nyss besökte. Ingen ska se eller höra .. men alla ska tro att åsikterna och förutsättningarna är exakt de rätta.

När jag läser rubrikerna som ska få mig att uppröras och löpa amok mot Tolgfors i synnerhet och avgådda politiker i största allmänhet så får jag en viss kvävningskänsla. Herrejisses .. det är väl bra att de jobbar och inte ligger skattebetalarna till last!

Om någon tror att det går att köpa sig en lagändring eller en förtur med hjälp av politiska kontakter så är det väl upp till dem. Sker det på ett olagligt sätt, ja då får väl rättvisan ha sin gång om det kan bevisas?

Jag läser recensionerna till boken om Lena Nyman och fastnar för avslutningsraderna i en av dem ... "Jag vill vara fri" belyser också den tragedi det innebär för den enskilda människan, när hon bara blir betraktad utifrån för sin yta och sina färdigheter och inte sedd för den hon innerst är.

Är det bara jag .. (och Noomi Rapace) .. som längtar efter något större, mer rymd, mer plats, mer utrymme ... mindre fokus på ytan, färre åsiktspoliser, öppnare och mer tillåtande samtal och ett kulturlandskap där alla får frihet att röra sig fritt, uttala sig och bli accepterade för den de innerst är?

DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD,

Peter Högberg