torsdag 2 februari 2012

Jag .. en hemmafru!?


Efterfrågan på svenska varor sjunker på grund av den ekonomiska krisen i Europa, arbetslösheten ökar, andelen äldre som behöver vård och stöd ökar för varje år, sjukvården skriker efter mer personal, handikappade förnekas egna boenden, anständiga liv, sysselsättning eller assistans, skolan håller inte måttet och fler och fler går ut i samhället utan minsta chans att kunna försörja sig .. någonsin.

Och då slår Kristdemokraterna ett slag för hemmafrun??

Jag förstår ärligt talat inte hur de tänker?

I och för sig förstår jag var tanken kommer ifrån. När Dottern var liten och ny så tänkte jag den själv. Tänk om jag kunde få den summa som en dagisplats kostade .. eller bara en bråkdel .. så kunde jag vara hemma med henne och någon annan kunde få min plats.

Win-win för samhället och mig, eller hur? Fast det fungerar ju inte riktigt så.

Jag tänkte inte ett ögonblick på hur det skulle bli sedan? Om det fanns något jobb till mig när jag lallat färdigt i babyland? Hur min egen framtid skulle se ut om jag plötsligt blev ensam och Maken seglade iväg med en nyare modell?? Pension .. vad var det?

Men, just där och då, kunde jag inte tänka mig att någon annan skulle få ta hand om MITT barn! Jag ville vara med henne JÄMT .. följa hennes utveckling, beskydda henne, göra allting tillsammans med henne och vanka omkring som en lejonhona runt sin unge.

Samtidigt som jag kände mig instängd, låst och handlingsförlamad?

Det var en märklig tid egentligen, nu när jag tänker efter?

I samma ögonblick som vi blev föräldrar upptäckte jag sidor hos mig själv som jag aldrig mött tidigare? Jag visste plötsligt allting bäst när det gällde barn .. vilket var väldigt egendomligt eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av andras barn och aldrig deltagit i någon form av barnaktiviteter.

Men direkt så tog jag på mig ansvaret och tolkningsföreträdet i egenskap av MAMMA!! Samtidigt som jag kände mig som världens mest värdelösa i den rollen?

Så, efter en tid, så märkte jag en förskjutning i förhållandet mellan Maken och mig? Han satte på sig jackan och ropade .. jag sticker ner till NN en stund! Eller ... jag går ut till garaget och fixar lite grand! Jag kanske blir sen eftersom jag tänkte göra ditt eller datt!

Medan jag ödmjukt frågade .. kan jag åka till biblioteket någon timme? Går det bra om jag åker över till XX på en fika? Gör det något om jag vill göra ditt eller datt i morgon?

Helvete! Jag kände mig som om någon spikat fast mig i väggen! Och det värsta var att den som höll i hammaren .. det var jag själv!

Det blev ändring på det .. men än i dag kan jag känna hur det rycker i offermammans ärm ibland när det gäller Dottern.

Jag gick aldrig tillbaka till arbetet efter barnledigheten .. och fick inget hemmafrubidrag heller. Vi sålde huset och såg till att vi blev skuldfria och hyrde ett hus i obygden. Sedan fixade jag tillräckligt med arbete åt mig själv .. sådant som jag kunde göra hemma eller när Maken var ledig från sitt jobb .. så att vi överlevde de år som vi valde att leva som vi ville.

Det var "fattiga" men bra år eftersom vi hela tiden var tvungna att vara aktiva och kreativa för att få det hela att fungera. Roliga år, när vi provade och kläckte den ena vansinniga idén efter den andra .. en del fungerade, andra föll platt till marken.

Jag har fortfarande kvar en korg med några fanerskyltar i form av katter som jag tillverkade med rätt hyfsad förtjänst, om någon är intresserad?

Maken köpte in fullständiga vrak som blev skapliga fordon .. och en liten vinst och jag stickade konstiga västar och tröjor av udda garner som jag köpte på utförsäljningar.

Timpenningen var förmodligen urusel .. men känslan var enorm.

Och så kom den dagen när skolan började och jag kunde gå ut och jobba lite mer normalt.

Men tänk om jag varit hemma hela tiden med en halvhyfsad ersättning .. hur hade jag blivit då? Sex eller sju år är en lång tid och mycket förändras .. hur hade jag hängt med i svängarna och vem hade anställt någon som var så dåligt uppdaterad?

Nu gick jag ju inte tillbaka till mitt gamla jobb, inte ens till samma typ av arbetsuppgifter så jag vet faktiskt inte hur attraktiv jag hade varit på arbetsmarknaden på den tiden, men jag vet att jag lärde mig jättemycket .. och inte bara om mig själv .. utan också om hur samhället fungerar, att det finns kryphål överallt och att du klarar mer än du tror och behöver mindre än du inbillar dig, bara du ger dig fanken på det.

Jag tror att det finns många hemmafruar i det kristdemokratiska partiet, många hustrur till män som vill att det ska vara så och jag tror att den gruppen trycker på hårt för att de är så övertygade om att de gjort rätt livsval för sig själva och sina barn att de inte kan föreställa sig att inte ALLA ANDRA också vill ha det så.

De trycker på så hårt i sin strävan att rädda Sveriges kvinnor och barn .. att de förmodligen kommer att trycka ut partiet ur riksdagen, och det tycker jag är synd.

Det finns betydligt större grupper än en liten hög desperata hemmafruar runt Gränna och Husqvarna som behöver ett parti som strider för dem som saknar egna röster och som inte kan föra sin egen talan.

Men i partiet som talar om den lilla människan överröstas de av hemmafruarnas rop på ekonomiskt stöd för att få vara hemma med sina barn.

Jag förstår inte hur de tänker??

(Stackars Göran Hägglund .. den ende partiledaren som känns bättre än sitt parti.)

7 kommentarer:

  1. Jag förstår inte heller.
    De får väl gifta sig rikt eller säga åt gubben att jobba hårdare.

    Hur svårt kan det vara? :-)

    SvaraRadera
  2. Ovan Anonym var jag.

    /Henrico

    SvaraRadera
  3. För vår del hade det passat bra med lite valfrihet. Frugan stannade hemma och fostrade tre barn utan ett öre i ersättning. Förvisso klarade vi det bra utan ekonomiskt bidrag. Men samtidigt betalade vi via skatt för andras barnomsorg.

    SvaraRadera
  4. Det är ju märkligt att man anser sig ha råd att betala dem som är friska att vara hemma med barnen när man samtidigt inte anser sig kunna betala sjukförsäkring åt döende cancerpatienter. Det luktar dubbelmoral.

    Dessutom är KD inte några garanter för den lilla människans behov. De lever inte ens i verkligheten även om de hävdar att det är de som vet vad verklighetens folk är för något.

    Kristna högerfolk med gott om pengar som har den amerikanska hemmafrun som ideal, det är vad KD är. Förbjud abort, förnedra homosexuella och förespråka tvångssterilisering av transpersoner är ju KD:s bidrag - verklighetens folk, ett parti som tar den lilla människans parti - Knappast!

    SvaraRadera
  5. Frisk eller sjuk. Det bästa vore om var och en tog ansvar för sig själv.

    SvaraRadera
  6. Jag var hemma när mina barn var små. Det var väldigt självvalt och vi var mycket eniga om att det var så vi ville ha det i vår familj.

    Jag tänkte också som du att jag borde fått en slant för det jag sparade in i dagissubventionering. Man fick som sagt var vara kreativ och dra in pengar där det gick. Det fick bli lite extraarbete här och där när barnens pappa var hemma.

    När det yngsta barnet började skolan, gjorde jag det också. Började skolan alltså. Det var en lagom omskolning både för barnen och mig. Och jag fick lära mig lite mer om saker och ting.

    Min pension har naturligtvis drabbats av att jag var hemma de där åren. Men ändå ångrar jag inte ett dugg att jag valde det alternativet. De åren var väldigt värdefulla för hela vår familj.

    Dessutom hade vår son inte klarat en dagismiljö. Jag tror faktiskt på fullt allvar att han inte mått så bra som han gör idag, om han inte fått den lugna miljön som han fick hemma. Han hade blivit för överstimulerad och splittrad i en dagismiljö.

    SvaraRadera
  7. Fast det är bara upp till 3-års ålder så jag vet inte om det är hemmafrulinje för rika direkt.
    Jag ser ett annat problem och det är att det är svårt på vissa ställen att få dagisplats och vad gör man om man inte får en dagisplats och alla föräldrapengar är brända ( i fallet lågavlönade oftast)? Visst garantiplats men i Sthlm gäller den hela Stockholm och har man redan ett jobb man pendlar 1h till kan man inte pendla en timme till åt helt annat håll. Kan kan man väl men det är nog inte så bra för barnen med så långa dagar...
    Efter 1 års ålder måste man ju skydda sin SGI genom att ta ut full FP eller jobba men står man då utan dagisplats så måste man ju vara hemma och har man inte så många FP dagar kvar att man kan ta ut fullt så nollas ens SGI.
    Tycker det är väl bra då om man under en övergångsperiod kan ta ut någon annan ersättning, dessa små pengar sparas ju in på att just det barnet inte kostar i förskolan om man säger så.
    Får man dessutom barn fel tid på året ( de får börja tidigast på 1-års dagen)kan man också få svårt att få plats, nedan saxat från Stockholm stads sida:
    "Det är lättast att få den plats man vill ha i augusti, det är då de flesta barn slutar för att börja skolan. Resten av året finns bara platser om någon flyttar eller av annan anledning byter förskola."
    Ska man då säga att alla ska jobba direkt o inget vårdnadsbidrag så får man väl informera om att alla som har lite pengar eller vill skydda sin sjukpenning ska se till att ungen föds i juli...

    SvaraRadera