"Men jag ber dig: Se ojämlikheten i din vardag – och bemöt den ..

... Om det så är grannbarnet som behöver någon att läsa med, en flyktingfamilj som vill lär känna några som bott här länge, eller en äldre som behöver en vänlig omtanke, lägg din byggsten till en mer jämlik värld" .. så avslutade Stefan Löfven sitt förstamajtal.

Det var vackra ord och jag har tänkt på det ett par dagar nu.

Stefan Löfven är vårt lands statsminister, högsta hönset i vår regering och ansvaret för de svagaste och mest sårbara i landet är faktiskt hans .. även om han tycker att det är både dyrt och jobbigt.

Jag kan hålla med om att Sverige blir ett bättre land om vi alla tar ansvar för varandra och inte bara se till våra rättigheter utan också lever upp till våra skyldigheter .. men det gäller väl också regeringen?

Anna Dahlberg skriver om det som hur många politiska bloggare som helst har försökt föra fram under flera år .. det är kommunerna och kommuninvånarna som får betala för regeringens löften. Oavsett vilken regering vi talar om.

Regeringen fattar beslut om invandring, vård, skola och omsorg .. men kostnaderna och ansvaret landar hos kommunerna, även om de följs av ett symboliskt bidrag, som är som att spotta i ett hav av utgifter.

Väldigt många familjer tar i dag ansvar för någon som inte får det stöd som de enligt lagen har rätt till. Det handlar om barn som inte blir sedda i stora förskolegrupper med för lite personal, åldrande föräldrar som inte klarar sig själva i eget boende eller far illa på underbemannade och underfinansierade äldreboenden, fattigpensionärer som får hjälp av anhöriga när det gäller tandvård eller andra utgifter som de inte har råd med, barn med särskilda behov som inte får det stöd de behöver i skolan, mobbas eller förnekas skolskjuts, psykiskt sjuka som inte får den vård de behöver utan överlever tack vare anhörigas engagemang, funktionshindrade som inte kan utvecklas utan familjens hjälp, stöd och heltidsengagemang, sjuka som har anhöriga som strider för rätten till rätt behandling eller rehabilitering, anhöriga till missbrukare och hemlösa som hittills kunnat leva med hjälp av ideella organisationer, som nu får lägga alla resurser på andra länders fattiga, eftersom regeringen blundar för kostnaderna och konsekvenserna .. det finns hur många som helst i vårt land som redan i dag ser ojämlikheten i vardagen och gör sitt bästa för att bemöta den.

För att inte tala om alla familjer som öppnar sina hem, tar ansvar för och hjälper dem som kommer från samma land som de själva kom från, att navigera i en fullständigt obegriplig tillvaro.

De anhöriga till de svagaste och mest sårbara i samhället bär redan i dag en stor del av den börda som Stefan Löfven försöker befria sig ifrån.

Till det kommer höjda skatter, sämre tillgång till vård och tandvård, en växande brist på lärare, pedagoger och sjukvårdspersonal, en växande bostadsbrist och en växande arbetslöshet .. som vår regering inte ser någon annan lösning på än att anställa nya nationella samordnare och nya utredningar .. och så förstås .. medborgarnas "öppna hjärtan".

Stefan Löfven har varit statsminister i sju månader och det enda han åstadkommit i idéväg hittills är tomma löften om lyft, garantier, utredningar, nationella samordnare, innovationsråd, innovationskansler, innovationskatapulten, svindyra modulbostäder, diverse icke-specificerade tvångsåtgärder samt alla andra vanligt förekommande politiska floskler och klyschor inom kategorin Godhet & Välfärd.

Allså .. först lägger han de växande problemen och kostnaderna för den ökande välfärdsnotan på kommunerna och sedan ber han kommuninvånarna om hjälp att lösa den ökande ojämlikheten som är en ofrånkomlig konsekvens av hans egen oförmåga att se verkligheten som den ser ut för dem som lever i den?

DHE, Ledarsidorna, Motpol, Dag Öhrlund, Dag Öhrlund, Rebecca Uvell .. bara för nöjet att följa en helt "normal" facklig kontakt.

DN, DN, GP, GP,